Nio flickor har fallit/hoppat/knuffats från balkonger i Sverige det senaste året. Hur är det möjligt? Hedersrelaterat förtryck är ett problem för många unga. De som bryter mot de strikta reglerna kan bli utfrusna av sina familjer. I värsta fall riskerar de att bli ”balkongflickor”. För Tidningen Vi (6/2008).

Den blomstertid nu kommer och det är högsäsong på tjejjouren Somaya i en förort till Stockholm. Att själv bestämma hur man vill leva sitt liv är inte självklart för tjejerna som ringer. För många betyder sommarlovet en ökad risk att bli bortgift i hemlandet. Oron stiger. Jag kommer fortfarande ihåg när jag var på Somaya för några år sedan och Susanne tog fram ett helt A4-papper.
– Så här mycket livsutrymme har en flicka fram till det hon är tolv. Så rev hon av en liten liten hörnbit.
– Så här mycket har hon kvar när hon kommer i puberteten.
Det var på Somaya jag först hörde begreppet ”balkongflicka”. En av kvinnorna på jouren sa att det är bättre för familjen om en flicka som bryter mot reglerna själv tar livet av sig. ”Ja, så att ingen hamnar i fängelse.” Det var ett otäckt begrepp: ”Balkongflicka.”

En av dem som hörde av sig till en tjejjour förra sommaren var 21-åriga Sonya, som med sina röda slingor och blå ögon ser ut som vilken Stureplanstjej som helst. Ett påpekande som får henne att fnissa glatt när vi möts på en lunchrestaurang i staden i norra Sverige där hon bor. I juni förra året flydde hon sitt hem hals över huvud och i sju månader levde hon med skyddad identitet i en annan stad. Nu är hon tillbaka hos familjen. Tillbaka på ruta ett.

TILL STUREPLAN kommer hon inte. Familjen har järnkoll.

– Jag får bara vara ute fyra timmar i sträck, de ringer efter mig hela tiden. Jag får helst inte umgås med svenska tjejer – de är billiga och lätta att få i säng, enligt min bror. Jag får inte söka jobb där jag vill. Och jag måste gifta mig med en man från vårt hemland. En kvinna har ingen talan i min familj, säger hon.

Det var när Sonya började gymnasiet som hennes pappa och storebror ändrade attityd. Reglerna för vad hon fick göra och inte fick göra hårdnade. Smink blev förbjudet. Vissa kläder tabu. Hennes bror blev arg om han såg henne prata med en kille. Men det var när hon blev förälskad i Johan som problemen började på allvar. De smög med sin relation i ett halvår. Till slut kom familjen på henne. Hon hade ljugit och sagt att hon jobbade. I stället var hon med Johan.

–Jag fick panik när pappa ringde på min mobil och frågade var jag egentligen höll hus, säger hon. Jag skulle aldrig mer få träffa Johan och aldrig mer få gå ut!

När hon sedan satte på mobilen igen hade hon fått en massa sms från familjen som skrev: ”Kom hem, vi reder ut det här.” Men Sonya var rädd. I stället följde hon med Johan. Familjen lyckades spåra dem och Johans pappa fick plötsligt ett samtal från Sonyas släkt: ”Er son har kidnappat vår dotter och vi ska döda dig.”

–Usch, vad jag skämdes. Johans familj visste inget om min släkt. Då ringde jag själv till polisen och sa att jag hade stuckit, och inte ville bli efterlyst. Min bästis hade kontakt med min bror som sa att han skulle leta rätt på mig och döda mig. Jag var inte säker någonstans. Jag sökte hjälp på en tjejjour och de hjälpte mig att kontakta soc, säger hon.

Efter många turer kunde hon hyra ett rum i en annan stad och hon erbjöds skyddad identitet. Men tillvaron var långt ifrån idealisk, hon lyckades inte hitta ett jobb och hon blev både beroende av Johan och av socialbidrag.

– Det var som ett fängelse. Jag gjorde ingenting. Låg och tittade på TV i det där tysta rummet, tankarna for, undrade om mamma hade förlåtit mig, somnade aldrig före fyra på morgonen, grät mig till sömns. Jag ringde en gång till mammas mobil och bara grät, kunde inte prata. Mamma frågade hur jag mådde, har du mat, har du pengar, kom hem, snälla, men jag blev för ledsen och slängde bara på luren.

Så småningom började Sonya och Johan gå varandra på nerverna. Sonya säger att de blev för beroende av varandra. Efter sju månader tog det slut och dagen efter tog Sonya bussen tillbaka hem. Hon hade ringt familjen och sagt att hon skulle komma.

– Jag var så nervös på bussen. Mina tre systrar kom till stationen. De sa direkt: ”Nu får du anpassa dig efter våra regler igen.” Under tiden Sonya var borta mörkade familjen för släkten att hon hade rymt.

– Det var för skamligt. Mina storasystrar fick absolut inget säga till sina män. Alla låtsades att jag pluggade på annan ort. Sonyas storebror, som har flyttat hemifrån, hälsar inte på henne när de träffas på gatan. –

Det är som att jag inte finns för honom. Han har sagt till en kompis till mig som nämnde mitt namn: ”Sonya? Vem är det?” Sonya får tårar i ögonen när hon pratar om brodern.

– Jag är rädd att han ska skada mig. Det är egentligen han som är problemet – mer än pappa. Fast det är pappa och han tillsammans som bestämmer allt. Men mamma och pappa blir hårdare än vad de skulle ha varit om inte min bror fanns.

Tror du inte att pappa och din bror kan förändras?
– Nej, min pappa hade en syster i vårt hemland som rymde hemifrån när hon var ung, långt innan jag föddes alltså. Och min pappa har fortfarande ingen kontakt med henne…

Känner du många som lever som du?
– Alla invandrartjejer jag känner lever som jag.

Vad ska du göra nu?

– Jag vet inte. Om jag drar hemifrån igen så kommer jag inte få träffa mamma mer. Pappa sa när jag var borta att den som träffar mig inte hör till familjen längre. Men jag vet att jag har rätt, i mitt hjärta vet jag det. Tjejerna i hemlandet är friare än vad jag är här. Kriget förändrade saker och ting där. Men jag lever i dubbla världar, det tar jättemycket på krafterna.
Du är 21 år och myndig – enligt svensk lag får du göra vad du vill.
– Jo, men den svenska lagen gäller inte för mamma och pappa. Jag måste välja antingen frihet eller familj. Jag kan inte få båda.

Dubbla världar. Olika regelsystem. I en familj med hederstänkande är den kvinnliga oskulden i centrum och hela släktens angelägenhet. Det är familjens ansvar att se till att flickan har oskulden i behåll tills hon gifter sig. Din sexualitet är inte din, du ska lyda – gruppens behov är överordnad individens.

Sverige är ett Sodom och Gomorra där faror och hot lurar från alla håll. Samtidigt skickar samhället helt andra signaler till den unga: Du uppmuntras att kritisera auktoriteter och ges rätten att känna egna känslor. Du lever i en ideologi som säger att du har rätt till din egen sexualitet. Du uppmuntras att bli en individ.

DET ÄR NÄR FAMILJERNA varit här ett par år som spänningen inom familjen ökar, berättar kvinnorättsaktivisten Halala Rafi som driver en kvinnojour i Stockholm. Barnen börjar i svenska skolor och får nya värderingar. Kvinnorna och barnen ser att samhället utanför ger dem rättigheter de själva saknar. När vissa familjer kommer hit tar de ett kulturellt kliv framåt på 100 år. Barnen lever i båda världarna. I frihet i skolan. I underordning hemma. I demokrati och samtidigt i förtryck.

–Jag tror att 8 av 10 flickor från Mellanöstern har det här problemet. Och de får inte ens tänka tanken att de är olyckliga, att de slits mellan världarna. Kontrollen för många är mycket stark. Det är flickorna själva som bär det tunga ansvaret. All integration ligger på deras axlar. De är helt osynliga i vårt samhälle och de straffas för sitt integrationsarbete hemma. Och de är många!

Isabella och Ana växte upp i en mellansvensk stad och kan det mesta om de dubbla världarna. Isabella föddes i Sverige och Ana flyttade hit som elvaåring. Båda kommer från familjer med starkt hederstänkande. Isabella tycker att Ana är väldigt ”svensk” medan hon ser sig självsom mer traditionell. I begreppet ”svensk” lägger de: att söka hjälp från samhället direkt, gå till psykakuten, att vara lite mesig, kalender- freak, gilla ordning, ha sex med vem man vill.

Traditionell är att sätta familjen i centrum, inte ha sex före äktenskap, föräldrarna bestämmer och att man inte vänder sig till samhället i första taget.
Vi sitter och äter middag hos Ana och jag frågar vad de tycker att Sonya ska göra.

– Hon måste dra, man dör inte av att dra, hon kan bo här, jag har en soffa. Skicka hit storebrorsan och pappan till mig. Jag kan prata med dem. De äger inte henne, allt handlar om kontroll, allt sådant måste motarbetas, säger Ana.

Balkongflickor då? Vad vet ni om dem?

– Jag har aldrig träffat någon som blivit puttad eller hoppat, men jag har träffat många som lever under hot. I många länder finns inga straff om man dödar sina barn om de förstör familjens heder. Att uppmana flickor att ta livet av sig i stället blir ju ett sätt att bli av med dem och rena släkten. Det är smart, säger Ana och Isabella nickar.

– När jag var yngre och gick i skolan hade jag en svensk roll, sedan kom jag hem och blev en annan – tystare, lydigare, säger Isabella. – Det var som om jag var delad i två, men en dag bestämde jag mig att sluta vara offer och att ingen längre skulle få sätta sig på mig. Jag har tagit det bästa från bägge kulturerna, jag är fri som en fågel, säger Ana.

Men det har inte alltid varit så. Anas frihet var inte lättköpt. Första gången hon gick ut ensam var hon 19 år.

–Jag var väldigt hårt hållen hemma. Jag fick till exempel inte lära mig simma för pappa. Men jag tvingade honom att följa med till skolan och titta. Värsta cirkusen! Rektorn, lärarna, alla var med den dagen pappa kom för att se om det gick rätt till. Han stod och tittade när jag skuttade runt i baddräkt, jag var elva. Sedan gick han faktiskt med på att jag skulle få lära mig simma. Men det värsta var att jag fick väldigt mycket stryk, nästan varje dag. Allt blev totalt fel när jag föddes och vi flyttade hit. Pappa, som hade försörjt hela sin familj från det han var tio år, förlorade sin värdighet som familjeöverhuvud när han kom hit. Och all frustration gick ut över mig.

Vad hade hänt om du blivit ihop med en kille när du var tonåring?
– Då hade jag fått så mycket stryk att jag hamnat på sjukhus.
Men vad sa dina lärare i skolan? Andra vuxna? Märkte de inget?
– Jo, de försökte hjälpa mig, skolsyster, kuratorn, alla ville att jag skulle polisanmäla pappa, men jag kunde inte. Jag älskade honom ju. Jag vägrade, de fick inte. Jag brukade drömma om att få komma till en svensk fosterfamilj, men då hade jag varit tvungen att polisanmäla. Jag kunde inte. Det var som att han kommit till en helt annan galax, förstår du. Hans självförtroende togs från honom, berövad sitt jobb, tvungen att leva på soc. Han slog aldrig i hemlandet. Han började att slå här. – Och någonstans visste jag att det inte var mitt fel. Jag blev duktigast i skolan, jag skaffade mig kunskap om det svenska samhället, jag lärde mig systemet. Jag var som en som sitter i fängelse och planerar för flykt. Jag förstod att jag måste göra jobbet själv och att det skulle ta tid. Och när jag var 22 fick jag plötsligt nog. ”STOPP! Du slår mig inte mer!” skrek jag till pappa. Han hejdade sig och han slutade. Och nu, tio år senare, är alla i familjen till sig i trasorna för vad jag har lyckats bli, fatta att jag har ett bra liv!

Men har du fått dåligt rykte bland dina landsmän för att du brutit dig loss, att du lever själv?
– Nej, konstigt nog är det tvärtom. Nu för tiden ringer det jämnt en massa släktingar och landsmän och ber mig om råd. Alla undrar hur jag har lyckats så bra och hur de ska göra med sina döttrar, de ber mig prata med dem.
Hur får man papporna att ändra sig?
– Med tid, säger Ana.
–Varenda år i Sverige räknas, säger Isabella.
Isabella berättar om släktingen som absolut inte fick plugga i en annan stad fast hon var 23 år. Men tio år senare så fick Isabella det.
– Det går ju faktiskt bra för unga kvinnor att själva ta ansvar. Man kan ge oss frihet utan att helvetet brakar loss, säger Ana.

”De äger inte henne, allt handlar om kontroll, allt sådant måste motarbetas”, sa Ana om Sonyas familj. Samtidigt vill varken Ana eller Isabella synas i tidningen med sina riktiga namn. Eller med sina riktiga jobb, eller med sin riktiga nationalitet.

Det måste vara de som revolterar som framför allt råkar ut för våld. Ju högre krav unga invandrartjejer ställer på självständighet, desto mer vacklar maktstrukturen hemma.

– Jag skulle inte vilja använda ordet ”revoltera”. Det handlar snarare om att de vill ta tillvara sina mänskliga rättigheter, de vill ha egna kompisar, de vill skicka sms till vem de vill, säger polisinspektör Bo Lagerkvist i sitt tjänsterum en solig dag i Eskilstuna.

Vad säger du om balkongflickor? Är det en slump att flickor med invandrarbakgrund faller från balkonger? Bo Lagerkvist skakar på huvudet och pekar på en artikel i Metro om balkongflickorna med rubriken ”Mord eller olycka?”. – Nej, det är ingen slump, det har varit för många fall för att det ska röra sig om tillfälligheter, säger han.

Bo Lagerkvist har arbetat med hedersbrott i ett par års tid, men allra första gången han kom i kontakt med ett hedersrelaterat brott var 1989. Då dödades en 15-årig flicka av sin bror i Eskilstuna. Före mordet hade hon levt ensam med sin mamma. Men när flickan skaffade sig en pojkvän drog hon skam över familjen. Mamman kontaktade storebror som var bosatt i Kanada. Storebror flög till Sverige och dödade sin lillasyster med kniv. Efteråt väckte han modern och sa ”nu är det gjort”. Sedan fyllde han fickorna med sten och dränkte sig i Eskilstunaån.

DET ÄR LÄTT ATT GLÖMMA att även män är offer för systemet. Och att många – män såväl som kvinnor – är emot hederstänkande.

–Ja, det finns en massa människor som inte hotar, inte tänker heder utan tvärtom. Många – både kvinnor och män – vill bryta mot traditionen, men grupptrycket är mycket starkt, säger Halala Rafi.

När hon jobbade på en kvinnojour i norra Irak i slutet av 90-talet kom en flicka dit som blivit våldtagen. För att släkten skulle renas måste den orena flickan dö, det smutsiga måste bort. Men flickans pappa vägrade att gå med på det. En kväll satte han flickan i bilen och körde hela natten för att komma till kvinnojouren. Han återvände sedan hem och sa till släkten att flickan hade rymt.

Det finns de som säger att hedersproblematiken i första hand beror på att integrationsprocessen i Sverige har misslyckats, men det håller inte Arhe Hamednaca, från organisationen Sharaf Hjältar med om.

– Nej, hederstänkande är inte enbart en konsekvens av dålig integration. Om min storebror i Eritrea ringer mig i Stockholm och har synpunkter på vem min dotter ska gifta sig med har det inte med integration att göra, säger Arhe Hamednaca.

– Däremot är det många som väljer att se balkongflickor och hedersrelaterat våld som ”de andras” problem i stället för vårt. Det är som att majoritetssamhället vänder sig bort, inte vill se. Men det är svenska flickor det handlar om. Det är sorgligt, skamligt, omänskligt. Vi har inte längre råd att mumla och backa i frågan. Vi har förlorat för många, säger han.

Trots sina starka ord är Arhe Hamednaca ändå optimist. Han tycker det har hänt mycket de senaste tio åren, ger både Mona Sahlin och Nyamko Sabuni cred för deras politiska engagemang i frågan.

– Och jag är faktiskt 100 procent säker på att vittnen kommer att våga träda fram och i framtiden berätta att det vi i dag trodde var fallolyckor från balkonger faktiskt var mord, säger han.

BALKONGFLICKOR, osynliga flickor och ett samhälle som helst blundar. Juno Blom, jämställdhetshandläggare på Länsstyrelsen Östergötland tycker att omgivningens respekt för enskilda familjers regler ofta är alldeles för stor.

– Jag skäms faktiskt när jag tänker på hur jag var som lärare. Jag såg inte de lydiga tjejerna i min klass som inte fick lära sig simma, inte fick följa med på lägerskola för att föräldrarna sa nej. Varför ställde jag inga frågor? Varför frågade jag inte vad de själva ville? Att inte se deras behov är ju att svika dem, säger hon på ett kafé i Stockholm.

Juno Blom har själv varit med och hjälpt, skyddat och stöttat många unga flickor och pojkar, ”minst 50”. Hon berättar hur splittrade de blir efter att de brutit med familjen.

–Vi måste fatta vilket trauma det är. Det var en tjej som sa ”hur fan ska jag klara mig i en etta i Alvesta”, säger hon och flyttar sedan snabbt fokus till sin hjärtefråga: hur kommun, skola, socialtjänst och polis ska samverka. Hjälpen samhället erbjuder i dag är godtycklig, olika i olika kommuner, olika inom kommun och olika i olika delar av landet, olika beroende på vem man råkar träffa…

– Jag känner en 21-årig tjej som fick problem. Hon kontaktade sin fröken från mellanstadiet för att få hjälp. Varför? Jo, just den läraren hade sett henne, brytt sig och frågat hur hon hade det, säger Juno Blom.

Jag låter Juno läsa berättelsen om Sonya. Vad ska hon göra?

–Hon borde söka proffshjälp. Hon befinner sig på ett minfält, inte ska hon behöva vandra ensam. Att bryta med sin familj är ett stort trauma. Inget är svart eller vitt. Det finns delar av den maktstruktur hon lever i som hon inte fixar men samtidigt är det samma struktur som ger henne kärlek, närhet, trygghet, säger Juno Blom och tillägger att många av de flickor hon träffar är riktiga Pippi Långstrump-tjejer. De måste vara starka för att orka bryta sig loss.

– Hur många är det inte av oss medelålders kvinnor och män som stannar kvar i dåliga äktenskap? Det är egentligen samma sak. Det är de modiga som vågar bryta upp, säger Juno.

MAJED AL BADRI kom till Sverige från Bagdad 2006. Nu bor han i Stockholmsförorten Vårberg med sin fru och sina fyra barn. Hans äldsta dotter är 22 år. Hans yngsta är nio. Vi har stämt träff på kaféet i hans skola för att prata om skillnaden mellan Sverige och Irak i synen på barnuppfostran och barns frihet.

– Irakiska barn har cirka 30–40 procent av friheten som svenska barn har. Vi föräldrar bestämmer över barnen. Vi är rädda om dem och försöker kontrollera dem. Det handlar om skillnader i våra kulturer, säger han. Vi sammanfattar: I Sverige är man myndig när man är 18. I Irak lyder man sina föräldrar och bor med dem tills man gifter sig. Föräldrarna är med och väljer vem man ska gifta sig med. Majed gifte sig när han var 23. Han fick själv välja, men hans mamma hade godkänt flickan.
Men hur är det då att komma hit – hur märker du av skillnaden?

–Det är som att komma från ett varmt rum till ett väldigt kallt. Det blir en chock. Det krockar. Vi kommer från förtryck och kommer till total frihet. Många män, många pappor känner av den krocken. I Irak är det för lite frihet, här är det för mycket. Det blir ett jätteproblem.

Vad är det din dotter inte får göra?
– Min dotter får inte röka, inte dricka, inte ha pojkvän, inte ha sex före äktenskapet.

Vad skulle du göra om hon hade pojkvän ändå?

– Hon får inte. Familjen får skämmas. Jag berättar om Sonyas situation för Majed Al Badri och frågar vad han tycker om den.

– Jag kan förstå hennes föräldrar. Men det är svårt att råda.
Vad tycker du att Sonya ska göra nu?
– Hon är myndig, hon borde söka jobb, lämna familjen, svarar han.
Men lämnar hon dem får hon inte träffa sin mamma?
– De kan prata i telefon, det kan lösa sig med tiden, säger han.
Men om din egen dotter skulle göra som Sonya. Vad skulle du göra då?
– Jag vill aldrig mer träffa henne. Då skulle jag skicka i väg henne.
Vart då? Till Irak?
– Nej, aldrig till Irak, där skulle hon bli slagen och kanske mördad.
Men vart ska hon ta vägen?
– Hon får ordna för sig. Hon får inte vara med oss.
Här tar det stopp. Hans gest visar ”slutpratat”.
Men om hon ångrar sig? Och vill flytta hem igen?
Majed tänker en stund innan han svarar.
– Ja, jag tror jag kan förlåta henne, då får hon flytta hem igen, säger han.

PAPPOR OCH DÖTTRAR. Bröder och systrar. Nu och då. Grupp och individ. Kultur som något statiskt och heligt eller som ett föränderligt begrepp? Utifrån de värderingsskillnader som undersökningen World Values Survey visar på (se kartan på http://www.worldvaluessurvey.org/) är det lätt att förstå varför Majed Al Badri tycker det är omtumlande att hamna här. Sverige intar en särställning som det mest sekulära och individualistiska samhället i hela världen.

Men samtidigt kan väl inte en del människor förvägras vissa grundläggande mänskliga rättigheter på grund av att deras föräldrar eller släktingar inte delar dessa värderingar. Du får gifta dig med vem du vill. Men du får inte. Du får lära dig simma. Men du får inte.

Och vad har männen egentligen att tjäna på att sluta tänka i hederstermer?

Arhe Hamednaca på Sharaf Hjältar får sista ordet.

– Mannen har egentligen allt att vinna, om du frågar mig. Han har chansen att bli fri, en egen individ, frigöra sig från vad folk ska tycka om honom i gamla landet. Du anar inte hur många unga män som har kommit till mig och tackat och sagt ”du har räddat min syster”.

? Sonya, Ana och Isabella heter egentligen någonting annat. Vissa detaljer i berättelsen och i bilderna är ändrade så att personerna inte ska kunna identifieras.

Jenny Morelli är reporter på Vi. Hennes porträtt på poeten Tomas Tranströmer (11/07) kommer att ingå i Sveriges tidskrifters journalistikantologi Årets bästa med de mest läsvärda tidskriftstexterna 2007–2008.

Jonas Lindstedt studerar sista året vid Nordens fotoskola. Innan dess har han bland annat seglat jorden runt med ”T/S Gunilla”. Gör helst bildreportage från både Sverige och världens alla hörn.

FAKTARUTA
UNGA FLICKOR SOM FALLIT/HOPPAT ELLER KNUFFATS FRÅN BALKONGER SENASTE ÅRET

Malmö, februari 2008: 16-årig flicka (avliden).
Södertälje, januari 2008: 17-årig flicka (avliden).
Eksjö, januari 2008: 17-årig flicka (avliden).
Stockholm, november 2007: 25-årig kvinna (allvarligt skadad). Eskilstuna, oktober 2007: 14-årig flicka (svårt skadad). Kristianstad, september 2007: 29-årig kvinna (avliden).
Mönsterås, juni 2007: 17-årig flicka (svårt skadad).
Karlstad, mars 2007: 16-årig flicka (avliden).
Nyköping, februari 2007: 16-årig flicka (svårt skadad).

(Källor: Aftonbladet, Svd, Metro, City)

Hittills har ingen blivit dömd för mord eller mordförsök för dessa fall från balkong i Sverige.

HEDER OCH FÖRTRYCK
I många delar av världen ser man familjen som den minsta enheten i samhället. Individen står inte för sig själv, utan identifieras genom sin tillhörighet till familjen eller släktgruppen. Gruppen är en förutsättning för individens överlevnad. Där stater är svaga och civilsamhället svajar (som i krigsdrabbade områden) förstärks hederstänkandet.

13 av 37 LVU-fall 2006 i Stockholms län är hedersrelaterade. (Källa: Socialhögskolan)

I en kartläggning 2004 uppskattade länsstyrelserna att mellan 1 500 och 2 000 flickor och unga kvinnor var utsatta och att mellan 150 och 300 behövde skyddat boende. (Källa: Länsstyrelsen)

I en FN-rapport om Sveriges insatser mot våld mot kvinnor hävdar Rikspolisstyrelsen att 400 fall av hedersrelaterat våld årligen kommer till polisens kännedom. (Källa: FN)

27 procent av de svenska flickorna med utländsk bakgrund har restriktioner hemifrån som kan kopplas till hedersrelaterat förtryck.(Källa: www.heder.nu)

Cirka 150 personer som har utsatts för hedersrelaterat våld har skyddat boende. (Källa: Länsstyrelsen)

Regeringens satsningar mot hedersrelaterat våld ryms inom jämställdhetspolitiken. Sammanlagt avsätts 800 miljoner kronor under mandatperioden.