I nummer 5 -2009 skriver Tidningen Vi om konstskandaler och konstnärer som skapat skandal i medierna. Här nedan listar vi några kända konstskandaler ur historien. Text Jenny Morelli.

NEW YORK 1913. Den nyblivna pr-agenten Harry Reichenbach undrar hur han bäst ska bli av med 2 000 litografier av Septembermorgon. Bilden, som föreställer en naken kvinna i ett vattenbryn, är lite svårsåld. Reichenbach får en idé. Han ringer Anthony Comstock, ordförande för förbundet mot osedlighet. Comstock är känd i hela stan för sin pryda inställning till allt som kan uppfattas som oanständigt. Reichenbach berättar för Comstock att folk är arga på bilden och ber honom komma till galleriet och bilda sig en egen uppfattning. När Comstock dyker upp möts han av en skock inhyrda demonstranter som rasar mot den osedliga litografin. Comstock nappar på betet och polisanmäler tavlan. Bilden hamnar i tidningen och över en natt är konstverket känt över hela USA. Amerika har fått en av sina första skandalsuccéer. Priset stiger raskt från 10 cent till 1 dollar, alla exemplar går åt.

Septembermorgon är exempel på skandalen som pr-trick. En konstskandal brukar annars betyda att kvällspressen får nys om något som en konstnär gjort och gör en grej av det. Då handlar det inte om konst utan om media. Men det finns även ”riktiga” konstskandaler, sådana som sparkar i väg konsten åt ett helt nytt håll.
Om Anna Odells iscensatta psykbryt på Liljeholmsbron i Stockholm i vintras är en riktig konstskandal eller inte är för tidigt att säga, men konsten skapar ofta sensation när den kommer med något nytt.

– Ta kubismen, till exempel, och Pablo Picassos Flickorna från Avignon från 1907 som möttes av total oförståelse av sin samtid, säger Malin Hedlin Hayden, lektor på Kungliga Konsthögskolan och forskare vid konstvetenskapliga institutionen i Uppsala.
I Sverige orsakade konstnären Oscar Björck uppståndelse 1895 när han målade nakna damer i Operakällarens tak. Likadant med Anders Zorns badande kvinnor. Och Gustaf Fröding med dikten En morgondröm. När sedlighetsdebatter pågår i ett land står alltid en liten skandal och lurar i någon hörna.

FÖR TVÅ HUNDRA ÅR SEDAN tänkte europeiska konstnärer mer på att imponera på publiken än att chockera den. Konstnärer sågs i första hand som skickliga hantverkare. Deras verk beundrades, men inte de själva. Det är idén om individens storhet, att konst är avantgarde och konstnärer gränsöverskridande, som skapar grogrund för skandalen.

Till en av modernismens tidiga skandaler brukar man räkna Édouard Manets Frukost i det gröna (1861– 63). Filosofen Slavoj Zizek har konstaterat att konstens strävan efter att chockera och väcka uppmärksamhet är en egenskap som inte längre är konstnärernas egendom, utan i allt större utsträckning har blivit ett krav från konstmarknadens aktörer. Och konstnären Ernst Billgren skriver i sin bok Vad är konst? att provokationer bara träffar folk som är ointresserade av konst. Men under 1960- och 70-talet duggade de svenska konstskandalerna tätt. Carl Johan de Geers Skända flaggan, vägra vapen, kuken från 1967 ansågs synnerligen provocerande. Två år senare smetade nuvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman in sig med bajs utanför Enskilda banken för att protestera mot kapitalismen. Känner ni stanken från Enskilda banken? Peter Dahls Liberalismens genombrott i societeten skapade rabalder 1970 eftersom den föreställde en man med blottat stånd framför en dam med uppdragen klänning, misstänkt lik prinsessan Sibylla, vår nuvarande kungs mamma. Konstnären Kjartan Slettemark klädde ut sig till pudel och bet kritikern Olle Granath i fötterna 1976. 1992 stal Dan Wolgers två bänkar från Liljevalchs och sålde dessa med god förtjänst på auktion och 1996 bet ryssen Oleg Kulik galleribesökare i benet. År 2000 visade norrmannen Bjarne Melgaard filmen All Gym Queens Deserve to Die på Moderna, i vilken en man suger på en babyarm. Och för två år sedan smakade konstnären Dorinel Marc på den spanska performancekonstnären Itziar Okariz kiss och utropade: ”Yes, this is art!”
Om medierna var där? You bet!

MEN VAD ÄR DET egentligen att gå över en linje, göra något nytt?
– Det är otroligt svårt att vara gränsöverskridande på riktigt och att provocera på djupet, säger konstnären och läraren Palle Torsson, som för ett par år sedan själv hamnade på löpsedlarna när han använt klipp från Pippi Långstrumpfilmer i videoinstallationen Pippi Examples. Provokationen måste vara extremt genomtänkt för att den ska fungera.
”När man tycker att något är nytt så är det för att man är obildad”, sa akademiledamoten Ulf Linde i en intervju förra året i samband med att han gav ut sina memoarer. Men egentligen borde väl konstskandaler inträffa oftare nu för tiden, med tanke på hur många fler aktörer det finns i konstvärlden i dag?
– Det kan man tycka, men konstvärlden har blivit väldigt snäll och konstscenen ser nästan likadan ut i hela världen, säger Lars Vilks, konstnär, lärare och konstteoretiker.
– Det här är ett dilemma. För om konstvärlden klappar konstnären på ryggen har ingenting hänt. Och går du för långt i provokation bemöts du med tystnad.

Pseudoförnyelser är det vanligaste, det vill säga att konstnärer presenterar sin konst som fräsch och nytänkande men att den inte är det, säger han.

De internationellt sett mest framgångsrika svenska konstnärerna, som exempelvis Ann-Sofi Sidén, Nathalie Djurberg och Henrik Håkansson, arbetar inte heller med skandalen som grepp. (Även om just Ann-Sofie Sidén en gång skapade sig ett namn genom att knalla in naken på NK.)
– Skandalen har blivit vulgär, den hör kvällstidningarnas sfär till, säger Lars Vilks.

Vilka är det då som blir mest arga och upprörda när konstnärer går över gränsen? Djurvänner har rasat mot engelsmannen Damien Hirsts itusågade kossor. Nynazister har förstört Andres Serranos ”perversa foton” i utställningen A History of Sex. Israels ambassadör Zvi Mazel förstörde Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feilers Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet. Svensk Filmindustri tvingade konstnären Palle Torsson att bränna sin film Pippi Examples. Nakenhet, sex, religion, porr, övergrepp, pedofili gör många förbannade. Och icke att förglömma, som i fallet Anna Odell: slöseri med allmänna medel.

ANNA ODELL ÄR konstfackstudenten som klev ut på Liljeholmsbron i Stockholm, spelade psykiskt sjuk och slängde sina kläder i vattnet och togs in till psykakuten. 11 500 kronor kostade hennes tilltag, enligt S:t Görans sjukhus. ”Normlöshet på Konstfack”, dundrade pressen. ”Överläkaren rasande efter konstelevens kupp”, skrev Aftonbladet. ”Hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är”, sa överläkaren David Eberhard till Dagens Medicin. Skandal blev det. Skriverierna till trots verkar ändå konstetablissemanget ha ögonen på Anna Odell när hon den 12 maj ställer ut sitt examensarbete på Konstfack.
– Jag väntar med intresse på vad hon ska göra, säger Malin Hedlin Hayden. Framför allt är det för tidigt att säga något alls om hennes verk. Det är som att diskutera en ny medicin innan den är färdigtillverkad.

Jag träffar Anna Odell över en lunch vid Telefonplan nära Konstfack. Hon håller på att spela in ett par nya filmscener som ska ingå i examensutställningen. Hon har fått problem med produktionen på grund av händelsen på bron. Hon är polisanmäld för våldsamt motstånd, falsklarm och oredligt förfarande och har Claes Borgström som försvarare. Polisen har till exempel förbjudit ensemblen Filmpoliserna att hyra ut polisuniformer till henne.
– Jag är faktiskt mer nervös över att inte bli klar med projektet än för vad publiken ska komma att tycka, säger hon. Men var det skandalen du var ute efter?
– Skandalen som sådan intresserar mig inte. Däremot väjer jag inte för att undersöka saker som vår samtid kan uppfatta som känsliga. I det här fallet hur vi tar hand om våra psykiskt sjuka. Det hade inte heller blivit skandal om inte någon i personalen på S:t Göran hade ringt kvällspressen och om inte överläkaren David Eberhard, som inte ens träffade mig när jag var inlagd, kallat mig ”superidiot” och ”hjärndöd”, säger Anna Odell. Hon har utsatts för flera allvarliga hot efter händelsen men har även fått stöd, bland annat från några av de vittnen som råkade passera bron där hon agerade psyksjuk.

”Är det rätt att missbruka vården för konstens skull?” frågar Aftonbladet sina läsare och 92 procent svarar nej. ”Vem tror hon att hon är?” låter det i bloggar och insändare. Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?
– Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta upp sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritation.

KONSTNÄREN SOM BOLLPLANK för våra aggressioner är även Marina Abramovics performance Rhythm 0 i Neapel 1974 ett utmärkt exempel på. Hon stod naken på ett galleri och lät konstpubliken använda 72 olika objekt på hennes kropp: en fjäder, en hårborste, en sax, en yxa, en pistol osv. I början höll sig publiken avvaktande, men ju längre tiden gick desto mer aggressiv blev stämningen. En besökare laddade pistolen och satte den mot hennes huvud. Tumult och slagsmål utbröt. Efteråt lär hon ha sagt att hon hade lärt sig att ”om publiken får avgöra blir man dödad”.
Men är det en smart strategi för en konstnär att skapa skandal, att få mediernas strålkastare på sig?
– Det kan vara det, säger Lars Vilks. Men samtidigt tvingas du in i en roll och förväntas arbeta på ett liknande sätt i framtiden. Problemet för Anna Odell blir att leva upp till förväntningarna. En viss sorts konstnärer kan skapa sig en position genom skandalen. Morten Viskum, Pål Hollender och Bjarne Melgaard, för att nämna några exempel. Men Anna Odell ser konsten som ett socialt forskningsprojekt. Hon ifrågasätter auktoriteter och vill försvara de psykiskt sjuka mot institutionerna, hon har ett vänsterperspektiv och vill i grunden hjälpa människor, säger han.

Anna Odell har (precis som konstnären NUG, som skapat verket med den nedsprejade tunnelbanevagnen) väckt mångas vrede, men en vidare krets har återigen börjat diskutera var gränserna för konsten egentligen går. Precis som Marcel Duchamp fick konstpubliken att göra när han 1917 ställde ut pissoaren Fontän. Duchamps tilltag var startskottet för att konstnärer och publik började kommunicera på en konceptuell nivå. Det är inte längre en tavelduk, utan en pissoar eller ett riggat psykbryt som vill säga oss något. Men för många har Duchamps revolution inte ens ägt rum. För om allmänheten är ett stort öppet fält sitter museichefer, etablerade konstnärer, kuratorer och konstkritiker på en egen liten filt som kallas ”konstvärlden”. Ju längre bort från filten desto större chans att höra repliker som: ”Jag vill bara ha något fint ovanför soffan” eller ”Varför kan inte konst bara vara vacker?” För de flesta är konstskandal och medieskandal samma sak.

KVÄLLSTIDNINGARNAS LÖPSEDLAR är en gapig tant som springer runt och hojtar och försöker få oss upprörda. De som sitter på filten har dock sett det mesta; smetar någon in sig med bajs höjer de inte ens på ögonbrynen. Att göra skandal i pressen är alltså inget självändamål för en konstnär. Den amerikanska konstnären Chris Burden, som sköt sig själv i armen 1971, slutade helt med performance när han insåg att det var kvällstidningsjournalisterna och inte kulturskribenterna som intresserade sig för hans förehavanden. Under våren 2009 ställer konstnären och provokatören Santiago Sierra ut på Magasin 3 i Stockholm. Han visar även videoverket Los Penetrados på Spanska kulturinstitutet. Ansiktslösa kvinnor och män, svarta och vita om vartannat, har sex i olika konstellationer. Santiago Sierra är en superstjärna och hans konst hyllas unisont av hela konstvärlden. Skandalen i kvällspressen uteblir. Den uteblir även på konstmässan i Dubai varifrån Kulturnytts Mårten Arndtzén rapporterar. Galleripersonalen går runt och sätter upp gula post-itlappar på de nakna bröstvårtorna på den israeliska konstnären Alona Harpaz kitschiga målningar. Kampen mot den osedliga konsten fortsätter.