För Mama 2006

Joanna Rubin Dranger- författare till Fröken Livrädd och Kärleken och Fröken Märkvärdig och Karriären har blivit mamma till Io och är inte lika rädd för tomheten längre.
Hon öppnar dörren till sitt hem i ett rött gammalt tegelhus på Odengatan i Stockholm.
Vardagsrummet är ett stort ljust rum som vetter mot en trädgård med stenmur runt. Här bor Joanna med sin man Oivvio och dottern Io som är tre år. Här finns ingen teve men däremot en uppblåsbar vit hörnsoffa som Joannas pappa har designat och på väggen sitter en bild av en neonrosa prinsessa som Joanna gjort när hon var liten.
Vi slår oss ned vid bordet och dricker kaffe och äter äpplen. Joanna bjuder på chokladbitar i omslagspapper som hon designat själv med illustrationer från nya boken. På ena sidan chokladbiten står Askungens syster med en elgitarr och säger “vackra flickor – det är ju jag det. Varför ska alla de andra komma”.
I den nya boken “Askungens syster & andra sedelärande berättelser” som innehåller sju olika berättelser finns bland annat den mycket träffsäkra “Rapport från världens mest jämställda land”. I den sitter en kille och en tjej på varsin sjuanstol med varsin bersåkopp framför sig och pratar om sin- till en början till synes- mycket jämställda relation. Men ytan krackelerar ganska snart och både mannen och kvinnan försvinner ut ur bild för att gräla.
Alla likheter med verkligheten är avsiktliga står det, är det så här det är?
“ Jag tycker det. Jämställdhet handlar om vem som tvättar barnets gummistövlar, vem som ansvarar för de sociala kontakterna med släkten, vem som förväntas fixa julklappar, vem som vet när mjölken och toapappret börjar ta slut. Så länge kvinnor gör tusen och en saker och dessutom skäms och tar på sig skulden för att de gör de här sakerna typ “Jag är så knasig- jag bara måste ha det välstädat när hans släktingar kommer” så finns det många frågor kvar att lösa.
Hur var din förlossning då?
“Precis Som filmen Matrix säger Joanna blixtsnabbt. Jag skrev om förlossningen när jag skulle sommarprata förra sommaren men det blev för långt att ha med. Nu funderar jag på att kanske göra förlossningen som bildberättelse istället.
“Vaddå Matrix? Att det säger slurp och är massa slangar och behållare eller att kulan i luften fryser som i kampsportsscenerna?
“Nej inte alls som något som kan förknippas med kampsport, mera åt slurphållet med de där absurda behållarna som människorna är fångade i och framförallt konspirationen – För det är verkligen en konspiration som går ut på att säkra människosläktets överlevnad. Mer säger jag inte, ha ha. Nä, men det där ligger i framtiden än så länge.
Hur var första tiden efteråt då när Io hade kommit?
“Den var underbar, harmonisk och stundvis kaotisk. Men mest var det fantastiskt att få vara med om någonting nytt och helt outforskat i livet. Det är ju inte alls bara jobbigt och svårt. Det gör livet så mycket lättare på många plan också.
Hur då lättare?
– Io har gett mig en mening med tillvaron. Det är som en lång utandning att inte hela tiden behöva undra över varför man finns och känna att man måste berättiga hela sin existens med prestationer. Och så är jag inte lika rädd för tomheten längre.
Vad menar du med tomheten?
“Förr i världen om jag hade en timme över någon gång så skulle jag alltid fylla den med något. Jag tyckte det var läskigt när mitt liv stod helt still medan världen pågick utanför. Nu är det helt annorlunda. Jag kan verkligen längta efter tomheten. En gång gick jag till en kulle här i närheten där vi bor och bara satte mig ned och stirrade och andades i flera timmar. Jag hade aldrig kunnat göra en sådan grej innan jag fick barn.
En av berättelserna i boken heter “Lyckostpulvret”. Den handlar om en ung dam som är förtryckt, deppig och tröstäter på nätterna. Här finns en rolig och nattsvart scen då huvudpersonen lommar i väg på fest och blir helt tillplattad av en framgångsrik författare som förnedrar henne rejält. Till slut går hon motvilligt med på att den goda fen häller “lyckostpulver” på henne. (underförstått: det är okej att äta medicin mot depression) Häri figurerar även en mamma som tvingar sitt stackars barn att plocka upp alla pärlor från golvet.
Nå Joanna, har du någonsin själv tvingat något barn att utföra denna hemska syssla?
– Absolut har jag det. Jag tycker jag tjatar om det ofta och det har nog tjatats tusentals gånger, det hör till föräldrarollen.
Vad är det mer än tjat som är jobbigt med att vara förälder tycker du?
“Ja, alla gånger jag inte kan hantera min dotters gnäll, ilska och trots och där jag –i bland i alla fall -hade kunnat hantera det mycket bättre för oss båda om jag bara hade hunnit tänka efter åtminstone en sekund. Varje gång som jag oroar mig för att hon ska bli lika känslig och sårbar som jag har varit. Och det kan ju vara löjligt tidskrävande att bara hitta kläder som inte är prinsessiga och ljusrosa med hjärtan och glitter på, säger Joanna.
Apropå prinsessor så har Joanna alltid identifierat sig med Askungens systrar istället för med Askungen. Hon förstod redan när hon var sju att det var fel: modersbundna avundsjuka, egoistiska och storfotade som de var. Men då kunde hon inte förstå att det var berättelsen det var fel på och inte henne själv. I den nya boken beter sig styvsystrarna ungefär som Kelly Osbourne och i bakgrunden skymtar en supertrist barbiedocka: Askungen, som man mycket lätt retar sig på.
– Jag tycker att det är styvsystrarnas tur nu. De är ungefär som Madonna. De förvaltar sitt pund, är driftiga och vet vad de vill. De sjunger falskt men de sjunger ändå. De är inte uppskattade för sin skönhet men de tror och tänker ändå fånga prinsen. Hittills har det inte räckt med att de är fula och obegåvade – de har dessutom förlöjligats rejält i såväl Perraults som Disneys versioner av sagan. Tills nu, säger Joanna och ler.

Av Jenny Morelli för Mama