De är snabba i huvudet, politikerna i satirprogrammet Parlamentet. Men ni soffliggare som i likhet med artikelförfattaren känner er underlägsna deras kvicka replikföring kan vara lugna. Kvickhet och är nämligen ett resultat av noggranna förberedelser och flotta klipp.

– De måste vara dopade. Tanken slog mig faktiskt när jag för några veckor sedan låg på soffan och tittade på Parlamentet. För den som kommer flåsandes sist i en springtävling är ofta snar att misstänka de segrande för intagandet av prestationshöjande preparat.
Okej, visst skulle man kunna klämma fram något småvitsigt om Tomas Bodströms haschrökning eller IT-killarnas narkotikakonsumtion om man fick ett par dagar på sig. Men så snabbt de kopplar! Det måste vara något fuffens. Eller är de verkligen så briljanta som de framstår i teve? Är det bara jag som har slöat till?
Det enda sättet att få svar på denna högst bekymmersamma frågeställning är bege sig ut i empirin. Alltså: fixa barnvakt, lämna soffan och åka till TV 4. För det är ju så som de säger inom företagsvärlden: get to know your superiors.
Torsdagskväll är inspelningskväll. I TV 4as foajé är det fullt med folk som väntar. En av dem är Karin Karlsson. Hon lutar sig mot käppen och berättar att hon inte sett Parlamentet förut. Däremot har hon varit publik på Jeopardy.
-Men jag har hört av min väninna att även Parlamentet ska vara roligt, säger hon.
Vi hamnar bredvid varandra inne i studion som är mycket mindre än vad den ser ut att vara i teve. Mentometrarna, fjärrkontroller vi har för att rösta fram bästa lag räcker inte till alla. Karin och jag blir utan och är lika glada för det. De verkar svåra att förstå sig på.
Studiovärdinnan regisserar oss med järnhand. Hon får oss att både skratta högt på befallning och klappa händerna i olika stilar. Jättekul, småkul, klappa och skratta, bara skratta! Vi lyder så gärna.
-Ni ska le hela tiden och bli inte förvånade om ni i teve ser er själva skratta åt något som ni inte tyckte var kul. Det klipps, säger hon.
Så kommer deltagarna in. Programledaren Hans Rosenfeldt värmer upp oss genom att läsa högt ur en bruksanvisning för en stereo han nyligen har köpt.
Det blåa laget består i dag av Sissela Kyhle som dagen till ära fixat världens 80-talsfrilla och Mikael Tornving. I det röda laget: Annika Lantz och Henrik Hjelt.
Så kör de igång. Att det föds för få barn i Sverige är ett tema.
Mikael Tornving tar frågan som ett personligt påhopp. – Vi försöker faktiskt min fru och jag. Det är väl inte så jävla lätt att få till det när man jobbar så mycket som jag gör och kommer hem sent. 1 poäng.
Och publiken har kul. Vi behöver inte låtsas.
Karin på min högra sida har en aningens svårt att höra. Men hon ser road ut i alla fall.
Panelen tar ut svängarna mer och är snäppet vildare än vad jag har sett på teve. Hjelt får till uppgift att chocka publiken och börjar knäppa upp brallorna.
Annika Lantz är fyndig och Sissela Kyhle har en enorm känsla för timing. De kör på i över en timme. Blåa laget vinner. Publiken är lycklig.
På söndag ska programmet klippas ned från en timme och tjugo minuter ned till tjugotre minuter. Tempot kommer skruvas upp ytterligare berättar producenten Anders S Nilsson. Bra klipp gör att man i soffan tror att det hela flyter på i ett. Jag pustar ut.
– Men programmen kan vara oerhört svåra att klippa. I bland är allt kul. Det handlar då om att gå på mage och hitta en bra balans mellan trams och satir, säger han.
Producenten går igenom nyhetsflödet hela veckan för att hitta bra stoff som går att polarisera mellan partierna. Men hur förberedda är då politikerna?
Jag konfronterar den ultrakonservative Mikael Tornving.
– Vi får frågorna dagen innan. Jag brukar inte kolla på dem förrän samma dag som inspelningen är. Vi kommer hit och förbereder oss under eftermiddagen. I mitt fall handlar det om att vara rolig inom det blåa partiets linje. Hemligheten med frågorna är att de kan missförstås. Jag har ett förberett skyddsnät och sedan kan jag improvisera på plats. Men vissa moment går inte att förbereda. I momentet mediacoachen (när de får uppmaningar av en osynlig coach att bete sig på ett visst sätt: typ “Du är Mona Sahlin”eller “Du är påtänd” eller “Få Henrik att joddla” är helt improviserade.
– Det skulle inte gå annars, mycket av humorn ligger ju i att publiken ser hur vår hårddisk jobbar, säger Mikael Tornving.
Jag undrar om det inte ingår i grundkonceptet för politisk satir att vara på någon slags vänsterkant.
-Det ligger något i det. Men framförallt så är det mycket tacksammare uppgift att parodiera “blåa” ståndpunkter. Blåa partiet kan svara att de självklart vill införa dödsstraff, medan det röda är lite mjukare och mesigare med mer inbördes stridigheter och tjafs, säger Anders S Nilsson.
-Jag måste i bland hålla band på mig så att jag inte börjar skämta utifrån det blåa partiets linje, säger Henrik Hjelt.
När jag efteråt knallar bort till Gärdets tunnelbanestation försöker jag komma ihåg vad jag har skrattat åt under kvällen och kommer knappt ihåg någonting. Humor är en flyktig gas. Nästa måndag tänker jag dock lugnt ligga kvar i soffan. Visst de är briljanta. Men så snabba var de inte.
Av Jenny Morelli
Sänds i TV 4 måndagar 20.30
Producent Anders S Nilsson
Programledare Hans Rosenfeldt
De kvicktänkta i panelen: Annika Lantz, Johan Wahlström, Helge Skoog, Henrik Hjelt, Babben Larsson, Sissela Kyhle, Mikael Tornving, Johan Ulvesson