En varm sommarkväll utanför Grand Hotell i Stockholm väntar ett hundratal personer på den amerikanska superstjärnan Rihanna. Luften vibrerar av förväntan. Känslan av att vara  jägare som väntar på villebråd är stark. Jag har stämt träff med en fotograf. Med huvudet högre än de flesta av de unga Rihanna-fansen vinkar han åt mig. Eftersom han vill vara anonym kallar jag honom för Anders och hans jobb är att ta bilder på kändisar och sedan sälja bilderna så dyrt han kan.  Det är inte första gången han står här. Senast var när Justin Bieber besökte Sverige, då var det helt hysteriskt, berättar han
-Men i dag är det lugnt. Och jobbet är inte riktigt lika aggressivt som i USA eller England. Vi gömmer ju oss inte direkt i buskar eller sitter i träd, säger han.
Alldeles i närheten sitter Anders kollega i en bil i fall det blir skarpt läge och Rihanna får för sig att köra i väg.  I det här yrket måste man alltid tänka steget före och alltid vara beredd.
Den 1 juli i år trädde lagen om kränkande fotografering i kraft och bara efter ett par veckor polisanmäldes en man som smygfilmat en duschande kvinna på en camping.
Men hur kommer lagen påverka en fotograf som Anders?
– Inte alls tror jag. Oftast befinner vi ju oss på allmän plats och vårt primära syfte är ju heller inte att kränka någon. I den här branschen finns ett slags samspel mellan stjärnorna, vakterna och oss. Jag skulle faktiskt välkomna att den nya lagen blir prövad i framtiden så att man får mer konkreta fall att handla efter, säger han.

Men visst har han i bland tagit bilder i smyg. När hårdrocksbandet Kiss var här fick han tips om att de åt middag på en restaurang. Han gick in med en dold kamera för att försöka fånga dem på bild.
– Ja, för självklart finns gråzoner. En bild på en stjärna som beter sig illa eller gör något dumt betalar ju mer. Folk som tittar på skvallerbilder vill ju se stjärnor vara vanliga, göra det de själva gör, säger han.

Så vad är drömbilden på Rihanna nu när hon är här?
-Ja, att hon blir berusad och hånglar med en annan superstjärna i Humlegården i natt kanske typ med Alexander Skarsgård. Den bilden skulle jag vilja ta, ha ha.

Något händer framför hotellets entré. En hyrbil från Freys åker extremt nära hotellets dörr och vakterna ber alla backa. Vi tror att hon är på väg ut men det visar sig vara en fint. (Rihanna har redan smugit ut bakvägen til Berzeli Park får vi veta sedan genom bilderna hon lagt ut på instagram.) Vakterna har lurats. Anders försvinner i väg efter att ha fått ett annat tips.

Spänningsförhållandet mellan att smygfotografera och att värna människors personliga integritet är inget modernt dilemma utan löper som en tråd genom hela förra seklet. Redan i slutet av 1800-talet berättar amerikansk lokalpress om The Kodakers: hemska fotografer som gömmer sig i buskar och kränker folk med sina kameror. I bland fick de stryk och Kodak-kamerorna sönderslagna av sina förorättade och ofrivilliga modeller.

Och fotohistorien vimlar av fotografer som tagit sina bilder utan att först fråga om lov, inte bara paparazzis utan även i en vidare krets.  Ett extremt exempel på är japanen Kohei Yoshiyuki.  Med infraröd film fotograferade han voyeurer eller mer konkret: “fluktare” som i sin tur smygtittade och kladdade på hånglande par som sökt sig till mörkret i parken.  Utställningen Parken visade på Komai Gallery i Tokyo 1979 och väckte stort rabalder. Yoshiyuki är väl ansedd och hans konst anses ställa djupsinniga frågor om relationen mellan deltagaren, betraktaren och voyeuren.

En annan är den tjeckiska fotografen Miroslav Tischý som med sin hemmagjorda toalettpappersrullekamera smög på solbadande kvinnor i staden Kyjov där han bodde.   “Om du vill bli känd måste du göra något sämre än någon annan i hela världen”, sade han själv om sitt tilltag. Bilderna tog han på 1970 och 80-talet men de visades först 2004.
1970-talet var också då Miguel Angel Rojas tog bilder på homosexuella män i Bogota. Själv homosexuell frekventerade han olika biografer där män träffades för att ha sex och han tog bilder i smyg.

Foto: Miguel Angel Rojas. Courtesy of the Artist.

– Genom att smygfotografera hittade jag ett uttryckssätt för min sexuella läggning. Jag visade dem aldrig då men när jag hittade dem i mitt arkiv många år senare tyckte jag att de har ett konstnärligt värde som jag inte såg när jag tog dem, säger han när vi ses på fotofestivalen i Arles, Frankrike.

De kvinnliga exempel är dock inte så många men de finns. Sophie Calles smygbilder från hotellrum och den amerikanska fotografen Merry Alpern som med Dirty Windows fotograferade en Wall-Street-bordell. I Sverige tog den svenska fotografen Moa Karlberg porträttbilder i smyg i projektet  “Ser dig se mig” då hon hade riggat en kamera bakom ett spegelglas.

En annan smygis är Michael Wolf som var Sverige-aktuell 2011 på Gun Gallery med projektet Tokyo Compression. Han riktade kameran rakt in i människors hem i projektet Transparent City.
-Talar man om smygfotografering måste man skilja på paparazzibilder och konstfotografi. Där paparazzifotografi nästan alltid exploaterar den avbildade och söker sensation är bra konst meningsfull. Det finns alltså både meningslös och meningslös voyerism, skriver han i ett mail.

Och i våras ställde  Arne Svenson ut fotografier på sina grannar i Tribeca på Julie Saul Gallery i New York. En av de avbildade personerna polisanmälde konstnären och ärendet provades i domstol. Arne Svenson friades nyligen med hänvisning till att den konstnärliga yttrandefriheten väger tyngre än de avbildades integritet.

Foto: Arne Svenson Courtesy of Julie Saul Gallery, New York City

Men vad skulle hända här i Sverige om en konstnär fotograferade mig i mitt hem och jag försöker väcka åtal? Jag leker med tanken på att jag blivit smygfotograferad i mitt hem av Arne Svenson. På ett galleri får jag syn på mig själv inom glas och ram:  liggandes på soffan i pyjamas, vickandes på tårna. Jag känner mig kränkt och polisanmäler fotografen. Skulle jag ha ett case eller skulle han frias även här? Vad tror Thomas Riesler,  Svenska Fotografers Förbunds förbundsjurist.

– Den nya lagen straffbestämmelsen om kränkande fotografering är ej prövad i det här avseendet så mitt svar blir rent hypotetiskt. Skedde fotograferingen utan uttryckligt samtycke: Ja, det gjorde den, Arne Svenson hade inte bett dig om lov. Skedde fotograferingen i hemlighet? Det vill säga du som är avbildad har inte varit i stånd att uppfatta att fotografering pågått: Ja, den har skett i hemlighet. Var är bilden tagen? Inte på allmän plats utan inomhus i en privat bostad. Är fotografiet taget med syftet att kränka den enskilde? Här blir svaret nej.  Arne Svenson har haft konstnärliga motiv när han tog bilden, han var inte ute efter dig personligen. Lagen gör undantag när gärningen, det vill säga själva fotograferandet, låter sig försvaras av exempelvis journalistiska eller konstnärliga hänsyn. Men samtidigt står det uttryckligen att den personliga integriteten ska väga tungt. Efter att ha läst propositionen noga förefaller det mig att den svenska konstnärliga yttrandefriheten är mer beskuren än den amerikanska. En svensk domstol skulle kunna döma till den avbildades fördel, säger han.

“Schaulust” var Sigmund Freuds benämning på lusten att se eller voyerism och den franske filosofen Jaques Lacan använde ordet skopofoli som vi som studerade filmvetenskap i början på nittiotalet använde flitigt.  Filmerna “Peeping Tom” och Hitchcocks “Ett fönster mot gården” användes som klassiska exempel på voyerism.  Urtypen för voyeuren är en man, blicken är den klassiskt manliga.

Men oavsett om blicken är manligt eller kvinnligt, om det är en lust eller en perversion är det  (hävdar jag) någonting kittlande med ett smygtaget fotografi. Det handlar inte enbart om vad som syns på själva bilden. Det är även en tydlig berättelse om den osynliga person som tar bilden.  Bilderna bevisar så att säga fotografens handling. Det finns en skamlig lockelse att visuellt invadera den avbildade. Även i pornografi syns människor i sina intima sfärer men då är oftast modellen medveten om att hon eller han deltar.  Alltså upplever vi inte lika starkt att personen“invaderas”. Våra kroppar är ju vår mest intima ägodel, vår integritet handlar om att slippa bli betraktade i vissa intima situationer som till exempel i vårt hem. Denna viktiga gräns mellan det privata och det publika verkar vara ett fundament i vår kulturella självbild, även om vissa av oss tjänar mer på att vara mer publika än andra.

I somras fångade en fotograf den engelska tv-kocken Nigella Lawson på en restaurang när hennes man Charles Saatchi tog strypgrepp på henne. Bilden kablades ut över världen och lär ha skyndat på parets skilsmässa.  I och med alla våra mobilkameror lurar en presumtiv paparazzi i en allt större krets av människor.
Prinsessan Diana dog 1997 i Paris jagad av fotografer och yrket som alltid varit avskytt, avskyddes ännu mer.  Det finns en skillnad i synen på paparazzis före och efter Dianas död. Det menar fotografen Ulf Lundin.  Han borde veta. Redan 1996 skapade han verket Bilder av en familj och under ett helt år smygfotograferade han en familj med kamera. Ulf Lundin hade dock en deal med familjen. De visste om att han kunde dyka upp när som helst.
-Det blev som en lek mellan de som var sedda och den som ser,  de försökte fly från mig och lekte verkligen katt och råtta, säger han.

Ulf Lundin var fortfarande elev på Fotohögskolan när han förföljde familjen och varken han eller familjen visste hur stort projektet skulle bli. Verket har visat sig vara långlivat och visas runt om i världen. Nästa år ska det till Centre Pompidou Metz, för att ingå i utställningen “Paparazzi, Photographers, Stars, Artists” tillsammans med verk av bland andra Sophie Calle och Irving Penn.

Foto: Ulf Lundin. Ur serien “Bilder av en familj 1996”. Courtesy of the artist.

-Jag har hört massor av tolkningar, en är att projektet handlar om “den coole ensamme konstnären som porträtterar gemenskapen mellan vanliga Svensssons”. En annan teori är att jag i hemlighet är kär i mamman och att det framkommer tydligt av bilderna.
I höst är Ulf Lundin aktuell med verket  5-9 på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm. Det består bland annat av en film tagen i smyg av personerna i ett anonymt kontorshus.
Så vad är det med smygfotograferandet som intresserar dig så?
-Fotografer har alltid tagit bilder på folk som inte bett om det eller gett sitt uttryckliga medgivande. Det finns ett maktförhållande som jag tycker är spännande. De flesta fotografer gör dock sitt bästa för att tona ned sin makt och talar sig varma om “möte”, om “identifikation”. Man vill liksom dölja den. Christer Strömholm-arvet var och kanske fortfarande är starkt. Jag har gått andra vägen och vill synliggöra och förstärka den makten, säger han.

Till skillnad från exempelvis måleri har fotografiet ofta större kontaktytor mot övriga samhälle och använder fenomen som existerar utanför själva konstvärlden. I Ulf Lundins fall använder han paparazzi-greppet för att få grepp om oss.
– Mina bilder och min film signalerar att något hemskt kommer att hända.  Men samtidigt är allt rätt så händelselöst, inget särskilt sker, ingen blir mördad. Man kan säga att jag använder dramatiska grepp för att skildra odramatiska skeenden.
– Själv är jag mest intresserad av hur vi människor beter oss och rör oss. Livet är ju en malande vardaglighet. Jag vill fånga stämningen av något trögflytande, av pågående tid i alla mina verk. Det säger nog något om mig: mitt temperament är långsamt, händelselöst och vardagligt, säger Ulf Lundin.
 

Hur tänker du kring de avbildades integritet i ditt nya verk, de är ju inte tillfrågade?
– Jag är ju medveten om att jag utnyttjat dem, precis som fotografer alltid gör. Men jag har varit noga med att ta bort bilder som eventuellt skulle kunna uppfattas som kränkande, typ om någon petar sig i näsan vilket vi alla säkert gör när vi tror att vi inte är sedda. Dessutom är huset är anonymt.  Jag är ju inte ute efter att skildra dem som individer.

Men hur känns det att rikta kameran mot människor som inte vet om din närvaro?
– När jag gjorde Bilder av en familj minns jag känslan av att stå i mörkret i deras trädgård och rikta kameran mot huset där frun sitter och läser, ovetande om mig: kittlande, förbjuden och obehaglig. På samma satt med 5-9. Jag stod i ett fönster på andra sidan gatan och filmade, helt inkognito och isolerad. Kändes som att jag gjorde något förbjudet. Skumt. Kände mig förföljd. Gick in i en fiktion.

Tror du att du kan bli stämd av någon i fillmen?
– Nej det tror jag inte. Personuppgiftslagen som gäller när man filmar digitalt har ett tydligt undantag för konstnärlig verksamhet.  Och vad gäller den nya lagen så har jag inte någon avsikt att kränka någon enskild person och de befinner sig inte heller i hemmiljö. Jag är inte specifikt intresserad av människorna som finns med. Jag har manipulerat tiden så att det ser ut som att det sker saker i alla rum men det är alltså hopklippt. Som jag sade nyss, min frågeställning handlar: hur lever vi våra liv, hur jag lever mitt liv, säger han.

Redan 2006 i projektet The Mirror Between us  gjorde Mikael Lundberg som Arne Svenson: smygfotograferade sina grannar.  Maria Lantz som skrivit en text i boken beskriver hur illa hon blir till mods eftersom fotografen gör henne till en medskyldig voyeur: vilken rätt har vi att titta in i dessa människors privata rum frågar hon sig. Men sedan blir hon berörd eftersom Lundberg lyckas skapa konst av det synnerligen banala och vardagliga.
Precis som Ulf Lundin fascineras Mikael Lundberg av alla tolkningar betraktaren har av hans verk och bilderna väcker olika känslor hos olika personer.

-Jag ville ju undersöka viktiga existensiella frågor om våra egna liv och ställa frågor om vår syn på personlig integritet.  I vårt välorganiserade och inordnade samhälle har den personliga integriteten en annan betydelse jämfört med hur människor tänker i fattigare länder. Där lever människor i högre utsträckning på gatan eller trångt tillsammans i små hem.  I vår syn på oss själva ingår att vi ska få vara i fred i våra egna hem. Att vi ska slippa bli sedda. Men det säger också något om vår egen kultur och vårt eget välstånd.

Foto: Mikael Lundberg. ur “The Mirror Between Us 2006”. Courtesy of the artist.

Och hur kändes det att ta bilderna?
– Det var otäckt i början men efter ett tag så övergick det till att bli banalt, vanans makt förskjuter gränser. Även om det inte var olagligt begick jag integritetsbrott med mitt 1000-mm objektiv. Jag kände mig hemsk. Dessutom är jag urtypen för voyeuren: den medelålders ensamma mannen i fönstret med en kamera.

Så varför gjorde du det?
-För att just kunna påtala problematiken som jag vill undersöka.  Det som oroar och stör oss i bilderna säger något om oss själva, om vårt behov av få att vara fredade i våra hem, om vår oerhört nischade tillvaro, säger han.

De tydliga föreställningnarna kring gränserna för vår privata sfär och offentligheten är enligt Mikael Lundberg ett tydligt tecken på vårt välstånd. Vi har helt enkelt råd att vara privata.  Om så är fallet  lär fotografiska dokumentationer som skildrar ovetande människor fortsätta att intressera alla i den rika världen.  Och redan i bibeln berättas om de två gamlingarna som smygtittade på en den nakna Susanna i badet, en berättelse som inspirerat många konstnärer genom årtusendena. Fascinationen över att smygtitta går in på sitt tredje millenum.  Schaulust verkar ligga djupt rotat.

Av Jenny Morelli, chefredaktör Fotografisk Tidskrift

Fler artiklar ur Fotografisk Tidskrift

Vilket skärpedjup har verkligheten? Av Anders Birgersson.

Så vill makten skildras i bild- av Torbjörn Elensky.

Fler artiklar och krönikor hittar du här.

Här kan du läsa mer om den nya lagen och hur den kan komma att påverka yrkesfotografer.