För LO-tidningen 2006
“Jag har tvåhundrafemtiotusen akademiska poäng från universitet och allt jag drömmer om är en fakultet som du” skriver Sara Stridsberg om Valerie Solana i boken “Drömfakulteten”. Varför? Solana fyller oss med mannamod. Vi blir häxor och horor när vi läser henne. Jag tror det handlar om frihet.
Valerie Solana (1936-1988) är kvinnohistoriens argaste kvinna. Solana sköt nästan ihjäl Andy Warhol 1968 och hon är författare till SCUM-manifestet. I SCUM manifestet är hon slagfärdig, rå i käften och osentimental. Stridsberg kallar henne ett geni i Sartres definition: genialitet som ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet. Om världen hade varit någorlunda rättvis så borde hon ha fått en plats i historien. I stället dog hon i ensamhet .
För Stridsberg handlar det om en djup attraktion: Stridsberg älskar Solana och använder henne för att navigera rätt. Hur ska vi undvika att bli “daddys girls” och “drunkna i vårt eget passiva kött” och hur ska vi göra för att inte som Solana gå under? Världen har ju ingen plats för kvinnliga solitärer. Det finns ingen struktur att ta emot dem. De dyker möjligtvis upp som psyksjuka i filmer: galna kvinnor som skriker vid floden och skrämmer barn. Eller som förvrängda ironiska narrar i populärkulturen, som Miss Universum. Solanas öde är vårt, hennes liv är en dystopi – kvinnliga genier får inte finnas.
I Mary Harrons film “I shot Andy Warhol” (1996) står en förväntansfull och glad Valerie Solana spelad av Lili Taylor i Andy Warhols Factory. Hon lutar sig mot väggen och väntar på att den framgångsrika konstnären ska inse att hon och han är jämlikar. Men hon är ju bara en av de freaks som han låter hänga där- i alla fall innan han skjuts.
Det är bara hon och jag som åskådare som ser att de är jämlikar. Andy “Stupid” Warhol fattar det inte. Hon förlöjligas av Warholkretsen och i Stridbergs bok hånas hon av Warhols kompanjon Paul Morrissey för hennes minnen av de sexuella övergrepp hennes far utsatte henne för sjuåring. Han härmar hennes röst och säger: “tyget i hammocken var fullt av rosor och jag räknade rosorna och stjärnorna medan jag hyrde ut min lilla fitta mot ingen hyra”.
Det är inte helt obegripligt att Valerie Solana skjuter Andy Warhol i the Factory på Union Square den 3 juni 1968 . Han hade slarvat bort hennes pjäs och “att prata med honom var som att prata med en stol” lär hon ha sagt. Han överlever på grund av att han hade ett namn och fick den bästa vården. Livets ironi vill dock att Andy Warhol dör nitton år senare på grund av att han tagit in på sjukhus som Bob Roberts. Sjuksköterskan slarvade eftersom hon inte visste vilken viktig man hon skötte om. Både han och Valerie dör som nobodys med andra ord och det känns faktiskt lite bra i sammanhanget. Fast sammanhang ska vi göra oss av med enligt Solana: “Det finns ingenting som heter kontext. Allting bör ryckas ur sitt sammanhang.”
Men när Stridsberg skriver att Solana borde ha tänkt sig för innan hon skjuter Warhol och att hon då förvandlas till “Warhols feministiska mardröm och bara det” tänker jag att Solana då skulle ha dött helt utan namn. Vem hade då gjort en film och skrivit en roman om henne? Brottet är trots allt en förutsättning för hennes femton minuter i rampljuset.
Stridsberg begår en kärlekshandling i sin bok och sitter med en nedpissad och motsträvig Solana i hennes hotellrum på slutstationen i Tenderloin, San Fransico i april 1988. Solana skäller på henne: “sentimental småbrud och låtsasförfattare som går igenom mitt material och som leker att du skriver en roman.” Men hon dör inte ensam.
Men vad kan hon lära oss? Hålla in era hästar, knarka inte, var inte FÖR arga och tro inte att ni någonsin behöver bli sedda av framgångsrika män i er samtid. Lägg er inte för dem.
I den franska filmen “Baisse moi” ligger en av kvinnorna helt stilla när hon blir våldtagen. Våldtäktsmannen kan inte ta något av henne. Samma tanke dyker upp i “Drömfakulteten”. Ingen kan ta något från Solana även om hon säljer sin kropp och sina sexuella tjänster varje dag. “Allting är utbytbart. Horan säljer ett svart hål i rymden.” Det är kanske det som är frihet.