Publicerat i ViLÄSER 1/ 2008

Poeten Eva Ström skulle aldrig plåta nakna gubbar i bastun på Sturebadet, men det gör Alex Schulman. Peter Englund ber oss inte gå på dejt med hans singelkompis, men det gör Belinda Olsson. Vissa bloggar innehåller upptåg och skvaller som andras snille och smak skulle sätta stopp för redan på tankestadiet. Somliga bloggtexter är så välformulerade att de kan publiceras på vilken kultursida som helst. Andra bloggar mer skissartat och impressionistiskt. En författarblogg kan vara pratig, kokett, irriterande, reklamig, pinsam, högtravande eller alldeles fantastisk.
Vissa författare, vars böcker jag inte bryr mig ett dugg om, har bloggar jag slukar. Andra författare, vars böcker jag gillar, har urtråkiga bloggar. Det enda man egentligen kan säga om författarbloggar är att de är extremt olika i temperament, innehåll och stil. Det gäller att leta sig fram i djungeln, bestämma sig för vem man vill följa.
Bodil Malmsten slåss mot Telia och tar fotografier på blommor och dramatiska himlar. Springer från döden i nya ljusblåa gymnastikskor med luftsulor och Bob Dylan i lurarna.
Unni Drougge går på fest med sina tjejkompisar och krigar högljutt med psykopatiska män och illvilliga läsare som lämnar dumma kommentarer.
Precis som Malmsten har hon problem med sitt bredband. Men när Malmsten beklagar sig över ”robotarna i Teliabutiken med sin Stasi-attityd”, dundrar Drougge: ”Vaffan är det med Glocalnet? Ska jag ringa och gaffla med dem igen om min urkukade bredbandstelefoni.”
Det finns bloggar som drar till sig kvinnor och det finns bloggar som drar till sig män. Bland Johanna Nilssons hudlösa bloggtexter dyker det mest upp kvinnonamn i besökarnas
kommentarsfält: tjejer som ”gillar ärlighet och mänsklighet”.

Malte Persson skvallrar om turerna på Svenska Dagbladets kultursida, citerar Schopenhauer och rapporterar om sina litterära framgångar. Själva författarskapet är huvudperson, relationer
och vardag lyser med sin frånvaro. Bloggläsarna är mest män: Fredrik, Bengt och Jonas skriver initierade kommentarer. Och hos Peter Englund, som rapporterar om sin nya bok och filosoferar över hur våra minnen försvinner i ett digitalt intet, får man leta ett bra tag innan läsaren
Lena dyker upp bland kommentarerna skrivna av Björn, Andreas, Peter och Paul.
I Eva Ströms salong är det minst lika litterärt som hos Englund men här är läsarna betydligt mer passiva.
Hon tipsar om kulturartiklar och böcker och reflekterar över pilträd utanför Tensta bibliotek. Vi får veta vad hon tänker, läser och gör, men inte hur hon mår.
Men det får vi däremot hos Marcus Birro.
Med besked.
Han vill hitta ”en pärla på denna botten, i all denna gyttja” och vränger sig själv ut och in för att få publikens kärlek. Och han får den.
Rösterna i kommentarerna tillhör både kvinnor och män som alla känner djupt med konstnären och själva delar med sig av sina egna hjärtans klagan.
Även Jonas Gardells blogg är en slags scen. Författaren sitter naken och ensam i strålkastarljuset på bilden i topp. Men texterna är jordnära. Gardell står med fötterna i vardagslivet, han rensar avlopp efter inspelningen av Stjärnorna på slottet och kallar Millennium-trilogins Mikael Blomkvist för den ”medelålders stackars mannens dröm om att brudar dras till sunkighet”.
Men bara för att författare bloggar ska vi inte lura oss att tro att vi kommer dem närmare som människor. När författaren Inga Lina Lindqvist under ett helt år följer ett antal författarbloggar går sanningen gradvis upp för henne. ”Inget privat i betydelsen okontrollerat sipprar någonsin igenom.”
Kontroll över ordet är alla författares yrkesskada. Även på nätet.