Läkaren hette Anton. Bara några minuter innan hade jag skojat på Facebook om att doktorn förmodligen är jätteung eftersom han heter Anton. Sen blev det som på film: läkaren lägger pannan i djupa veck. Fast nu var det ingen skådis utan jag som satt där och inte riktigt tog in vad Anton sa. Är det sista gången jag ser syrener blomma? frågade jag till slut. Nej, det ska vi väl inte tro, sa han.
Spridd äggstockscancer. Operation och cellgifter. Så trädde en som “aldrig är sjuk och kommer att överleva alla och hålla tal på allas begravningar” in i de sjukas rike. När jag sprang i korridorer för att hitta rätt till provtagningar och avdelningar låtsades jag vara fru Drusse i “Riket”. Min man och jag kunde skoja trots diagnosen men vi fick äntligen ändan ur vagn och skrev testamente.
Cancer är dock en otroligt tråkig historia. Den är en stor svart yllefilt som kväser alla andra berättelser. Och ja, jag var livrädd för operation och för cellgifter. Blev tröstad av Sara Danius som i radio talade om Aischylos fabel om eken och vassen. Nej – det är inget KRIG man måste bekämpa, man måste inte vara stark, bättre att böja sig som ett vasstrå.
Att ta cellgifter visade det sig sedan vara ganska odramatiskt. Alla kräks inte och tappar naglar och får neuropati. När håret lossnar i tussar lägger man ut bilder på sig själv i snaggat hår i cancerforum och får en massa likes och pepp och sedan ramlar det av och till sist inser man att håret var ens minsta problem.
Man sätter på sig en turban, målar dit ett par ögonbryn och läppstift och går med en kompis på museum. Där ser man en massa pensionärer som dricker vin och äter mat. Gamla vithåriga människor som jag hittills tyckt synd om för att jag har trott att de är närmare döden än vad jag är. Men nu: De är mirakel! Att de inte rasat ihop kroppsligen? Helt otroligt! Åh, jag vill också bli så där gammal.
Men livet har inte gett mig en smocka, att få cancer är en del av att vara människa, det är ingen rättighet att leva tills man blir 90.
Jag skulle vilja säga till alla jag har mött som tror att det är deras fel att de får cancer: den patologiska celldelningen skiter i dig som person. Cancer är en berättelse på en nivå som inte människan kan begripa ännu.
Nu har det bildats vitt ludd på kinderna efter cellgifterna. Jag går in på ett cancerforum på Facebook, kallar mig Kapten Onedin och frågar hur man ska hantera det. Det ramlar av eller så rakar du bort det, säger damerna där.
Skulle jag vilja vara utan denna erfarenhet? Det konstiga svaret på den frågan är nej, det skulle jag inte. Det här är mitt liv. Och nu är det corona-tider och snart blommar syrenerna.
Publicerat i Cancerfondens tidning 2020