Toppen Nittve!
Lars Nittves tyckte det var toppen att födas. Hans första konstupplevelse var en jättekvinna som han vandrade in mellan benen på. Toppen, tyckte han. Nu kan Moderna Museets chef lägga 50-årsjubileet till handlingarna och satsa på framtiden.

Publicerad i Tidningen Vi 12/2008

ÅRET ÄR 1969. Moderna Museet visar utställningen Poesin måste göras av alla – förändra världen och arrangerar samtidigt en solidaritetskväll med Svarta pantrarna från USA. En av besökarna denna afton heter Lars Nittve. Då – en engagerad FNL:are och fotograferande 16-åring som drömmer om (men aldrig lyckas) att publicera sina svartvita bilder i tidningen Vi. Kanske står han där med kameran i högsta hugg och en kopp örtte i handen och lyssnar när Elbert ”Big Man” Howard agiterar för de svartas rättigheter i USA.

– Det var en elektrisk stämning. Svarta pantrarna var sådana hjältar, så spännande tyckte jag. Och musiken var toppen! säger Lars Nittve.
Det hinner dröja något år innan riksdagens revisorer får upp ögonen för de politiska aktiviteterna ute på Skeppsholmen. Ska det här föreställa konst? Skattepengar som används till aktivism? Någon måtta får det vara, nu måste staten sätta ned foten, dundrar de upprörda revisorerna. Museets alltför generella riktlinjer har utnyttjas på ett otillbörligt sätt, menar de. Dåvarande museichefen, Pontus Hultén, skriver till Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz och ber om hjälp. Lagercrantz går till motangrepp på DN:s ledarsida. Det hela utmynnar i en het debatt om konstens förhållande till statsmakten. Självaste Olof Palme rycker så småningom ut till försvar för den konstnärliga friheten. ”Samhället ska inte ingripa med sin övermakt, det är den auktoritära intoleransens väg”, skriver Palme till Lagercrantz.

2008 LÄMNAR LARS NITTVE, numera chef för Moderna Museet, Skeppsholmen och tar en taxi till mitt hem, min hyresrätt i Örnsberg. Han sitter i köket och mumsar på en indisk köttgryta som min man har lagat. Klädd i ljusbrun väst och jeans. I den grundligt städade hallen hänger hans duffel och halsduk. 39 år efter kvällen med Svarta pantrarna lutar han mer åt Burberry än Mah-Jong.

Det är inte var dag jag agerar både värdinna och journalist. Och inte var dag jag gläntar på dörren för museichefer. Visst är det nervöst och visst hoppas jag att han ska känna sig välkommen. Men bra konst skapas i gungflyn, intalar jag mig. För inte är det av lathet jag bjudit hem honom. Tanken kom när jag läste Lars Nittves egna ord om förhållandet mellan centrum och periferi. Oftast talar vi om konst som är i ”centrum” men man vet aldrig om det egentligen är i periferin ”det viktiga” händer. Kanske händer det något ”viktigt” om jag tar honom till periferin. Lars Nittve tyckte det lät som en bra idé. Så nu är han här.
Först går vi husesyn. Jag har städat men det är ändå stökigt som det kan vara i ett hem med tre barn. Lars Nittve är artig, berömmer vår uteplats trots högen med vinterdäck som ligger och skräpar. Tillbaka i köket igen hjälper han gärna till vid diskbänken. Men det får han inte; han ska sitta still och svara på frågor. Så det gör han, vänligt och vältaligt. Vi börjar med det personliga.

ARVID LARS OLOV NITTVE heter den 55-åriga chefen för det nyss 50-årsjubilerande Moderna Museet i Stockholm. Han föds 17 september 1953 och växer upp i Stockholmsförorten Hässelby strand. Pappa ingenjör som konstruerar fartygsinstrument. Mamma hemmafru som utbildar sig till socialarbetare. Två storebröder: Mats och Per. I fjärde klass börjar han i musikskolan Adolf Fredrik. Åker tunnelbanan till och från Rådmansgatan. Spelar flöjt, piano och sjunger i kör. Slutar själv att musicera efter gymnasiet men ser sig som en kvalificerad musiklyssnare. Gillar Bach, Vivaldi, gamla Massive Attack-låtar och Stan Getz. Magstödet har han dessutom kvar från alla år i kören, det kan jag intyga. Till skillnad från många andra mumlande museichefer hör man vad han säger på pressvisningarna och i officiella sammanhang. Hans pressekreterare Maria berättar att Nittve fortfarande kan hela texten till Du lilla dopping vid vassens rand. Men han slipper sjunga den i dag, särskilt när han säger att han inte ens sjunger på fester längre.
Du var barn på 50-talet, vad lekte du med? Mekano?
– Nja, mekano var pilligt och tråkigt, det hade jag inget tålamod för, jag var mer intresserad av syslöjd än träslöjd. Jag var en sådan som tyckte det var meningslöst och trivialt att tävla, förstod aldrig vitsen med att någon springer ett par sekunder fortare än någon annan. Jag har inte förstått förrän i vuxen ålder att jag snarast har väldiga tävlingsinstinkter.
Du har två storebröder, kan det spela in att du kanske aldrig kunde vinna?
– Det har jag inte tänkt på, så kanske det är. De är ju fem och tio år äldre. Chanslöst!

Vad hade ni för konst på väggarna hemma?

– Tavlor av farfar som hette Arvid Nittve. Han var en riktigt duktig amatörkonstnär som målade landskap och interiörer.
Har du alltid gillat konst?
– Nja, inte bildkonst. Som barn var det musik som gällde. Vårt hem var musikaliskt, mina bröder gick också i Adolf Fredrik. I tonåren började jag att fotografera. Jag var nog framför allt bildintresserad, inte konstintresserad.

Minns du din första starka konstupplevelse?
– Ja, den var faktiskt på Moderna Museet 1966. Då var jag13 år. Jag minns fortfarande hur fullkomligt omtumlande det var att gå in mellan benen på jätteskulpturen Hon (av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och P-O Ultvedt). Det var första gången jag var själv på Moderna Museet, jag hade fått ett juniormedlemskap i Moderna Museets vänner av min äldsta brorsa.
Vad drömde du om?
– Jag läste mycket men drömde inte om att bli författare, utan bibliotekarie. Tidsandan under tidigt 70-tal var sådan. Man ville vara nyttig. Ingen skulle bli konstnär. Alla ville vara teckningslärare. Ingen skulle vara författare. Alla ville vara bibliotekarie. Bibliotekarieutbildningen i Borås var den svåraste utbildningen att komma in på i hela landet. Det räckte inte med att ha bra betyg, man måste ha praktikpoäng också. Jag jobbade ett par år på Läsesalongen på Sergels torg i Stockholm men insåg så småningom att bibliotek inte var min grej. Jag föll till föga för mamma som tyckte det var viktigt att man hade en ”riktig” utbildning – läkare, ingenjör, jurist. Jag valde, mest i brist på bättre, Handelshögskolan. Där träffade jag David Neuman (nu chef för konsthallen Magasin 3). Det var han som öppnade konstvärlden för mig, han drog med mig på utställningar, vi såg massor med konst ihop.
Något speciellt minne?
– Helt avgörande var när Le Corbusier visades på Thielska galleriet och jag stod framför en modell av Villa Savoye från 1929. Så radikal, samtidigt poetisk och logisk, där den svävade i landskapet. Då sa jag högt till mig själv ”nu går jag till kuratorn”. Jag insåg att jag aldrig skulle fixa att gå klart Handelshögskolan. Konsten drabbade mig. Tänk att en enstaka konstupplevelse kan ändra ens självbild på det sättet, hela ens världsbild! Jag slutade skolan nästa dag och började att läsa konsthistoria.

MODERNA MUSEET SKA VARA en plats för historien och samtidigt en arena för samtiden. Man ska samla, bevara, vårda och visa dels modern konst, dels konst från en ständigt föränderlig samtid.
Ett rätt komplext uppdrag. Hur ser du på det?
– Pontus Hultén fattade tidigt vad verksamheten handlar om: det vill säga ett möte mellan publik och verk. Alla ska känna sig välkomna, alla har rätt att vara på museet. Detta har under stundom glidit ur fokus, men jag anser att det är själva själen. Vi ska vara precisa och informella. Konstmuseet ska följa konsten – inte tvärtom.

Hur då, följa konsten? frågar jag medan jag ställer fram koppar, sätter på kaffe och häller upp mjölk i en tillbringare av glas.
– Vi ska föras i dansen av konsten och följa konstnärernas intentioner. Inte tvärtom. Om konstnärerna vill göra konst i trädtopparna är det där museet ska vara.
Hur menar du att du har gjort det?
– När Clay Ketter gjorde en installation på en byggarbetsplats i Nacka Sjöstad eller när Miriam Bäckström och Carsten Höller ville göra en bok i stället för en utställning – det var bara att följa med, att göra. Ett annat exempel på en resa mot trädtopparna är den konstbuss med en installation av Andrea Zittel som reste till småorter i Sverige från norr till söder – orter som kanske aldrig hade haft en konstutställning.

Jag vet att du inte gillar konstnären Damien Hirsts diamantskalle som såldes för 198 miljoner dollar på Sotheby’s auktion i september i år. Kan du utveckla detta med dålig konst?
– Hirsts For the love of God är dålig men egentligen är Hirsts massproducerade styckade djur ännu sämre. Damien Hirst var bara bra fram till 1993. Efter det började han kopiera sig själv, göra nya versioner av i princip samma tema, det vill säga ”Liv och död” presenterat på plattast tänkbara sätt. Problemet är att konstmarknaden med en stor obildad global medelklass med alldeles för mycket pengar går på detta. Sådant har hänt tidigare i historien. Tänk på hur salongsmåleriet dominerade konstscenen totalt i slutet av 1800-talet.
Du har också sagt att konsten inte ska stänga människor ute.Finns det mycket sådant i din värld, tycker du?
– Absolut.
Och vad gör man åt det?
– Ja, man föregår med gott exempel. På Moderna Museet ska besökarna känna att de är inbjudna till att uppleva konsten och inte utestängda från upplevelsen på grund av att de inte förstår. Tanken är att ju mer man vet desto mer ser man – det gäller lika självklart om man tittar på hockey eller hästhoppning. För oss gäller det att se till att de som vill veta mer ska kunna få det på det sätt som passar just dem – utan att någon ska känna att de får en ”dummerjönshatt” på huvudet.
Vad säger du om jag säger att du skapar myter?
– Ha, ha, nu låter du som en konstkritiker.
Nä, för du har skrivit det själv. Och jag tror jag vet vad du menar, för jag är också i mytbranschen när jag skriver om konstnärskap.
– Ja, då skapar vi alla myter fast inte i ordets negativa mening, men visst väver vi myter och berättelser kring konstnärskap. Och det är ett enormt ansvar. För innehållet – det vill säga konsten – kan inte och vill inte heller uttryckas med ord. Det är ju därför det är konst och inget annat.

Det kanske är mänskligt att vi skvallrar och berättar historier om människorna som gjort konsten…
– Ja, jag tror att det, säger Nittve.

NITTVE OCH JAG gör upp planer för dagen efter. Jag ska få vara med på ett så kallat lånemöte. Det handlar om när och om och vilket museum var på jorden som får låna vilka konstverk. Vem det lönar sig att vara snäll mot, och vem det inte lönar sig att vara snäll mot. Det låter som reciprok altruism, det vill säga att de som kan samarbeta med varandra genom att återgälda tjänster har en fördel framför dem som är mera kortsiktigt själviska.
– Just det, reciprok altruism! Nittve gillar uttrycket. – Tack för en lyxig lunch, hälsa maken att köttgrytan var toppen! säger han när vi skiljs.

Dagen därpå beger jag mig med cykel till centrum för den här berättelsen, 50-åringen på Skeppsholmen med sina totalt 273 000 konstverk.
– Wow, ska du få vara med i det allra innersta, säger min kompis som jobbar i entrén på museet och som jag råkar träffa. I Nittves arbetsrum som vetter mot Djurgården sitter han vid bordet omgiven av ett tiotal intendenter och konservatorer.
– Nu ska det handla om reciprok altruism, säger han förnöjsamt.
Ett litet museum i södra Frankrike har skickat ett brev. ”Vi hoppas kunna förföra er med vår förfrågan”, skriver fransmännen. Intendenterna fnissar åt ordvalet.
Ska vi låna ut? Å ena sidan, å andra sidan. Vem är curator? Vad har han gjort? Vilket museum hör de till? Vad handlar utställningen om? Får vi cred av Centre Pompidou? Men tänk om vi behöver verket i Malmö?
– Nej, då vidhåller vi ett nej, bums filibabba, säger Lars Nittve till slut.

Intendenterna och Nittve jobbar sig genom de tjocka pappersbuntarna. Gradvis går det upp för mig att konstsamlingen på Moderna Museet är ett kapital som man ”handlar med”. Och att alla verkar vilja låna vissa nyckelverk av somliga konstnärer. Den tyske expressionisten Ernst Ludwig Kirchners Marcella är ett exempel. Det finns en viss hackordning museer emellan. Men tack vare tidiga donationer och inköp är Moderna Museet rankat som nummer sju i världen, att jämföra med danska Louisianas 30:e placering. Hårdvalutan är det tidiga modernistiska måleriet.
Daniel Birnbaum, chef för prestigefyllda Venedigbiennalen, vill låna den svenske konstnären Öyvind Fahlströms enorma installation Dr Schweitzers last mission till nästa sommars biennal. Det får han, men den är svårflyttad och nu skämtas det kring bordet om att han måste muta italienarna för att verket ska komma fram. Det är visst sista biten från Venedig till ön där biennalen äger rum som kostar mest, den mannen är dyrast att muta.

När intendenterna gått stannar vi kvar och tar en kaffe. Jag frågar Nittve om han ser på sin karriär som en resa från passion till administration?
– Nja, administration vet jag inte. Jag har egentligen inget tålamod med att sitta med papper och siffror, även om jag råkar vara rätt bra på siffror. Det här är mer strategi. Men självklart gäller det att ha råkoll och superstruktur så att resten ska få flöda friare. Det man kan ha ordning på ska man ha ordning på.
Det där stackars lilla obetydliga museet som ni sa nej till, hur ska de göra för att ni i framtiden ska vilja låna ut tavlor till dem?
– Ja, då får de komma med ett helt nytt koncept. Något nyskapande som flyttar fram positionerna i vår förståelse av konsten. Inte bara ha en utställning med ”landskapsmåleri”. De måste presentera något som man blir nyfiken på och verkligen intresserad av att se.

MODERNA MUSEET får cirka 110 miljoner kronor av staten varje år. Lokalerna på Skeppsholmen slukar hela 68 miljoner eller 62 procent av den summan. För att museet över huvud taget ska kunna skapa nytt innehåll måste det bland annat luta sig mot biljett- och butiksförsäljning och sponsorintäkter. Både sponsorer och donatorer behövs. Sponsorerna påverkar samtiden, donatorerna framtiden. Om ett företag ingår ett avtal med Moderna Museet om att sponsra en viss utställning betyder inte det att företaget får bestämma över innehållet, bara att dess namn får synas. Sponsorerna vill förstås helst figurera i de stora publikdragande sammanhangen, alltså utställningar som lättare går runt av sig själva tack vare publiken. De pengar museet får in används till andra – ofta smalare – projekt som inte är publikdragare. Donationerna däremot bidrar till att museet långsiktigt bygger upp samlingen. Konsekvenserna för konstdonationerna ligger bortom nuvarande chefens kontroll. (På samma sätt som de donationer som gjordes på 60-talet får konsekvenser i dag.) Anna-Stina Malmborg och Gunnar Höglund, Bonnierfamiljen och Barbro Osher kan nämnas bland dem som nyligen givit stora summor. Deras namn står på hemsidan och på väggen i Moderna Museets entré.

– Bara de senaste sex åren har vi fått in över 400 miljoner kronor i donationer. Det är faktiskt helt otroligt. Och här i Sverige är det inte ens avdragsgillt. Det säger något om synen på museet i dag.
Borde det vara avdragsgillt att donera konst och pengar till er, tycker du?
– Ja, det tycker jag nog. Avdragsrätt vid donationer av konst skulle kunna bli väldigt betydelsefullt för landets museer.
Jag vet att du blivit erbjuden men tackat nej till flera museichefsjobb i USA, varför?
– Därför att jag blev förskräckt över vilket inflytande pengarna har över innehållet på vissa amerikanska museer. Pontus Hultén, som flyttade till USA efter åren i Frankrike, trivdes inte alls i det klimatet. Han var bra med franska ministrar, men inte med amerikanska sponsorer.
Du då, vad är du bra på?
– Ha, ha, jag tänker inte tala med dig om mina relationer till ministrar, säger Lars Nittve och ler brett.

Sedan berättar han om den rike amerikanske donatorn han flugit med och som tyckte att det vore bättre om just han fick bestämma vilken konst som visas på museer i stället för ”att någon konstbyråkrat gör det”.
– Men där håller jag inte med. Jag tror på den svenska modellen. Vi ska verka tillsammans med både stat och marknad – på en armlängds avstånd.

LARS NITTVES FRU Shideh Shaygan jobbade som arkitekt på utställningen Tid & Plats: Los Angeles 1957–1968 som pågår just nu. Hon var även inblandad i utställningen Fashination 2004, men då utan ersättning.
Du har fått en massa skäll för det här med din fru – hur ser du på det?
– I grunden var det en soppa kokad på en ytterst liten spik. Det fanns en sexistisk underton i anklagelserna, ungefär som att ”lilla frugan” inte kunde få jobb om det inte vore för hennes inflytelserike make. Hade det varit så hade jag inte behövt vänta i sju år med att anlita henne. Hon hade helt enkelt den perfekta kompetensen. Men vi gjorde ett misstag: vi brast i den formella hanteringen.
Vad har du lärt dig?
– Återigen – att man inte kan vara nog noggrann med formalia. Så fort man lämnar en blotta så finns det någon som hugger.
Nepotism och nära familjeband är inget nytt. Varken i Moderna Museets historia (akademieledamoten Ulf Lindes fru Nina Öhman jobbade på Moderna Museet) eller i vår nuvarande kulturella ankdamm (Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms fru, scenografen Bente Lykke Møller, jobbade på Dramaten).
Men hur tycker du att vi ska komma till rätta med de här problemen?
– Ja, man måste vara extremt noggrann med regler, protokollföra och motivera allt. Men det får inte bli dumförbud – tänk om inte Bente Lykke Møller hade fått göra scenografin till Wagners Ringen för att hon var gift med Staffan Valdemar Holm! Tänk om ”jäv” är på väg att bli det nya ”kränkt”?
Rent hypotetiskt, vad tycker du att du borde kunna få skäll för. Vad är det värsta en museichef kan göra?
– Oj, oj, oj, man kan göra mycket tokigt. Det värsta är kanske ändå att inte ta tillvara museets resurser. Hur då? – Vi har något fantastiskt att förvalta – resurser, samlingar, hus och historia. Det ska utnyttjas maximalt. Inte minst är publiken viktig. Det finns ett museum i Düsseldorf med en jättefin samling. Men när man som besökare vandrar genom salarna möts man av misstänksamma museivakter som ser ut att ha kommit direkt från andra världskriget. Alla besökare behandlas som om de vore potentiella tjuvar. Det är till slut faktiskt det enda man tänker på.

Du säger att museet har ett ansvar till skillnad från till exempel ett konstgalleri – vad menar du med det?
– Jo, bland annat för att det som hänger på väggarna här inne är ett slags sanning, en historieskrivning. Där har vi ett stort ansvar. Vår vision om ”Det andra önskemuseet” är ett försök att lyfta fram kvinnliga konstnärskap som inte fått en rättmätig plats i konsthistorien för att de varit kvinnor. Ta till exempel surrealisten Dorothea Tanning som tillhörde den innersta kretsen av de berömda surrealisterna. Det här är ett jädrans dilemma!

Jag berättar för Lars Nittve att jag minns när jag som tonåring på Moderna Museet såg Ingrid Orfalis fotografi av ett läppstift. Att det kändes som att ”någon som jag” fick plats på museet.
– Vad roligt att höra, det var jag som köpte in den från hennes första utställning! Ja, konstnärerna som visas upp här blir förebilder för nya generationer av besökare och unga konstnärer.
Vad har du för vision för Moderna Museet?
– Jag vill att det ska vara ett museum där det sprakar i samspelet mellan samtid och historia, där konsten och publiken känner sig lika väl behandlade. Ett museum som kan förändra sig och tänka ifall konsten tar sig andra vägar än tidigare.

NÄR MODERNA MUSEET återinförde entréavgift 2007 sjönk antalet betalande från 606 448 själar till 303 783. Men räknar man även alla som besökt museet utan att betala blir den faktiska nedgången mindre, antalet besökare blir då 505 000. Andy Warhol och Karin Mamma Andersson är exempel på utställningar som lyckades locka en stor publik.
Lars Nittve ser ingen konflikt mellan att visa publikdragande utställningar, så kallade blockbusters, och avantgarde. – Jag vill ju att Moderna Museet ska vara både brett och ha stor publik men också vara en plats där unga konstnärer och deras kompisar känner sig hemma, säger han.

Efter intervjun slår jag en lov på museet. Inne på Max Ernstutställningen sitter ett fyrtiotal personer i yngre pensionsåldern och lyssnar på en ung kvinnlig guide som berättar om tavlorna och skulpturerna. Längst inne på den fasta avdelningen är det ganska folktomt. Jag stannar en stund framför Siri Derkerts självporträtt från 1915 och lyssnar i hörlurarna vad konstnärinnan Marianne Lindberg De Geer har att säga om Siris minst sagt nonchalanta förhållande till sin son Carlo, på bilden ligger han fortfarande i Siris mage.
När jag fortsätter vandringen genom salarna möter jag flera leende museivakter.
Det här har han gjort bra, det är inte som i Düsseldorf där man behandlas som en tjuv, tänker jag.
Jag känner mig välkommen.