En av Maria Bonnevies bästa kompisar kallar henne ”ett nordiskt projekt”. Men efter framgången i den kritikerrosade ryska filmen “Förvisningen” är den norsk-svenska skådespelaren redo att kasta loss från Skandinavien.
Av Jenny Morelli för Tidningen Vi (2/ 2008)

 Någon gång i tidiga tonåren delades kvinnligheten upp i två läger. Flickorna som alla män ville bli ihop med försvann i väg åt sitt håll. Sådana som jag klampade i väg åt vårt. Sedan gick åren och vi fula jobbade vidare på vår kant och drog våra skämt. De snygga gled vidare in i vuxenvärlden och blev fotomodeller, balettdansöser eller som Maria Bonnevie: skådespelerskor.

Nu sitter jag på ett plan till Norge med mina förutfattade meningar i knäet och ska intervjua henne. Killen i flygstolen bredvid ser pressklippen jag har och säger att Bonnevie är ”toppen”. Hans flickvän tycker att hon är lite för mycket ”socker”. Söt är också ordet flera av mina (kvinnliga) bekanta har använt om Maria Bonnevie när jag luskat efter de bilder som cirkulerar om henne: ”Vacker på något näsvingefladdrande sätt.”
Men när jag nu sätter mig in i vad Maria Bonnevie har uträttat under sina 34 år är det inte direkt en glidartyp som framträder, snarast börjar jag skönja att hon är en hårt arbetande konstnär. Hon har varit på Dramaten sedan 1997 och spelat Strindberg, Ibsen, Tjechov och Shakespeare. Hon har vunnit pris för bästa kvinnliga huvudroll i Montreal för filmen Jag är Dina 2002, spelat mot Antonio Banderas och Gerard Depardieu. Just nu är hon aktuell i den kvinnliga huvudrollen i ryska regissören Andrej Zvyagintsevs sorgliga och vackra film Förvisningen.
Taxin kör från Gardemoen förbi rimfrostvita träd i vinterljuset som går i rosa och guld. Vi ska ses på Grand Hotel på Karl Johans Gate. Bonnevie har just sms:at på norska ”inn i resepsjonen så till höger”. Hon väntar vid ett bord i den högklassiga restaurangen klädd i mörka jeans och svart polotröja. Har en bred glad mun. MEDAN JAG FUMLAR med bandspelaren berättar jag att jag nyss sett och tyckt om filmen Jag är Dina som bygger på Dinas bok av Herbjørg Wassmo. Bonnevies Dina är ångande sensuell och oberäknelig. Eller som Huvudstadsbladets manliga recensent skrev när det begav sig: ”Bonnevie är skrämmande – bra. Vild och vacker. Tragisk. Upphetsande.”
Maria Bonnevie skiner upp.
– Menar du? Vad kul att du gillar den! Den skrevs verkligen ned i Sverige. Ja, jag tog åt mig men tänkte att Dina skulle ha varit nöjd. Filmen väckte i alla fall starka känslor, det skulle Dina ha gillat, säger hon.
Det var dansken Ole Bornedal som regisserade “Jag är Dina”. Han är bara en i raden av de stora regissörer Bonnevie arbetat med: Bille August, Hrafn Gunnlaugsson, Daniel Alfredson och Ingmar Bergman. Kanske är det deras bilder av henne som skymmer sikten. Att hon är ”männens Maria”.
Vad säger du om den bilden, att du tillhör männen?
– Jag kan förstå den, det är inte så konstigt, jag har ju arbetat mest med män. Men för mig är personkemin mellan människor mycket viktigare än kön och jag har ju inte bara jobbat med män. Ett samarbete som betydde mycket för mig var när regissören Eva Dahlman och jag gjorde Fröken Else på Dramaten.
Såg hon andra aspekter hos dig?
– Igen så tror jag inte det har med manligt och kvinnligt att göra, men det Eva kanske gjorde mer än andra var att lyfta fram humor, hon lät mig vara rolig, säger hon.
Oftast har vi sett Bonnevie i tragiska roller: halvpsykotisk som Dina, självdestruktiv som Fröken Julie eller senast som deprimerade Vera i Förvisningen. Bonnevie spelar mot Konstantin Lavronenko som fick pris för bästa manliga huvudroll i Cannes i somras. Maria stod bredvid på röda mattan i en vit secondhand-klänning och vinkade åt världspressen. Filmen handlar om ett par som har slutat kommunicera. Och om manlig sorg. Den utspelar sig till stor del i ett gammalt sommarhus och filmades i 40-graders hetta i Moldavien. Maria Bonnevies karaktär är en rysk tvåbarnsmor, skön och undflyende.
Jag är imponerad av att du spelar på ryska! Hur gjorde du?
-Jag hade en tolk som bodde hos mig och som jag jobbade intensivt med flera månader före. Ryska är så vackert och så himla svårt! Första inspelningsdagen var jag livrädd. Jag ville ju visa alla att det skulle funka med ryskan, att de tänkt rätt som valt mig. Som tur var hade jag bara tre repliker. När jag lyckades klara dem rullade det på, säger hon.
Vem är då Vera?
– Hon är som en levande död. Hon är redan över i det andra landskapet. Filmen är tragisk men samtidigt en hyllning till kärleken, säger Bonnevie.
Själv hade jag lite svårt att förstå Veras handlande i filmen, men när vi kommer in på det ämnet märker jag att Bonnevie med full kraft försvarar sin rollfigur. Står upp för henne och försvarar hennes agerande på samma sätt som hon stod upp för Dina.
-Vera gör det hon gör för att väcka kärleken i honom igen! säger hon.
Hur var det att filma med ryssar?
– Där är det på liv och död hela tiden. Alla i teamet var öppna med sina känslor och diskuterade hela tiden om scenerna funkade. Jag fattade först inte vad alla gräl handlade om men förstod senare att det var deras sätt att söka sig fram. Andrej (regissören) körde sitt eget race, han kämpade hela natten om det så behövdes för att det skulle bli bra.
Kan du känna på dig om filmen eller föreställningen du är med i blir bra?
– Nja, snarare känner man på sig om det inte blir bra, men inte heller det kan man vara säker på. En scen i Förvisningen, då Veras dotter ska trösta Vera, fick vi ta om och om igen. Andrej blev aldrig nöjd och jag var förtvivlad. Sedan visade det sig att just den scenen blev en av de bästa i filmen. Jag tror tillit är utgångspunkten för att göra ett bra jobb. Tillit och ett bra manus.
Du pratade om att vara rädd. Är du ofta det?
– Ja, alltid. Jag är precis lika rädd när jag ska hålla tal som när jag står på scen eller filmar. Det finns alltid både lust och olust i det jag gör – en del skådespelare verkar bara drivas av lust och dem kan jag vara lite avundsjuk på.
Hur ser olusten ut?
– Jag kan ligga sömnlös och oroa mig och må illa. Det handlar ju om att alltid lyckas skapa närvaro och energi. Men samtidigt älskar jag det. När jag filmar – då är det som att vara i sommaren i min barndom på Gräskö, jag känner en stark känsla av tillhörighet. (Gräskö är en ö i Stockholms norra skärgård. Reds. anm.)
Är det ett skydd att filma?
– Nej, snarare ett slags förhållningssätt. Redan när jag var barn gick jag in i andra världar, läste böcker, fantiserade och dagdrömde. Det var något konstruktivt och gjorde världen större. Men ofta när jag avslutar en produktion är det så vemodigt. Vad är det som händer då, när det tar slut?
– Jag vet inte egentligen men när man arbetar med film finns det hela tiden en förhöjd känsla av koncentration. Och när ensemblen skingras uppstår ett slags tomhet. I Ryssland var det en fotograf som sa ”Glöm oss aldrig, Maria!” när jag for därifrån och förstod att jag förmodligen aldrig skulle träffa dem igen. Då grät jag.

I filmen om Dina spelade Maria Bonnevie mot Gerard Depardieu. Han är Jacob Grönelv, den 30 år äldre maken som Dina domderar filmen igenom och bokstavligen topprider.
Hur var han?
– Han var snäll och väldigt rolig. Det finns något oförställt och barnsligt i honom samtidigt som han är professionell. Jag var jättenervös och hade blossande kinder när vi först möttes i regissören Oles hus men det gick över fort. Jag kände mig direkt trygg med honom, det var ett slags hemmakänsla.
Men vad är hemma?
– Ja, hemma försöker jag hitta i mig själv. Gräskö var en plats där jag kände mig hemma, den bär jag med mig inuti. Och jag känner mig hemma när jag är tillsammans med dem jag älskar. Och när jag är i naturen, vid havet eller vandrar i fjällen med min hund.
Hur ser du på att alltid bli uppbjuden? Att vänta på roller?
– Jag har ju haft tur, fick jobb på Dramaten tidigt till exempel, vilket är en lyxsituation för en ung skådespelare, att så snabbt få en tillhörighet. Men både mamma och pappa är frilansande skådespelare, så jag har sett yrket från många håll. Alla har sin egen resa – ena dagen hyllas man, den andra sågas man eller är bortglömd. Usch, det är verkligen vidrigt att prata om sig själv, säger Maria och flänger fram och tillbaka på soffan medan jag ber henne rita av sig själv.
En uppgift som hon tar på allra största allvar.

Maria Bonnevies mamma är den norska skådespelerskan Jannik Bonnevie och pappa heter Per Waldvik. Maria fick sin första stora roll som Embla i den isländska filmen Den vita vikingen 1991 då hon bara var 16 år.
 Var det alltid självklart att du skulle bli skådespelerska?
– Nej, inte när jag var liten. Regissör eller barnmorska var min dröm. Men så började jag filma i tonåren och kom in på scenskolan efter det.
För två år sedan stod Bonnevie på scen på Dramaten i Stockholm som fröken Julie tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Sedan dess har hon inte pratat med medierna som var flitiga att rapportera om paret som stod på scen trots sitt turbulenta privatliv.
– Jag lovade mig själv när det hände att inte prata om det i pressen, och det löftet har jag tänkt hålla.
Det låter bra. Kan vi kanske prata om fröken Julie i stället?
– Ja, gärna! Hon är mitt uppe i en destruktiv dans och har känslor hon inte rår över. Hon tappar kontrollen och kan inte förklara vad som händer. Hon är ensam och vill hitta någon som kan förlösa henne och ta emot henne.

Men fröken Julie är bara en av de roller Maria Bonnevie gestaltat på teater och film. Hon har även spelat Anja, Petra, Fröken Else, Irina, Hedvig, Helena samt Gertrud i Selma Lagerlöfs Jerusalem. Gertrud, den svikna kvinnan som accepterar och förlåter Ingmar för att bli lycklig.
Tror du på det, att man måste förlåta för att bli lycklig?
– Absolut! Man måste acceptera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Klarar man av att gå igenom en djup sorg och inse att livet är större än vad man själv är, då blir det något vackert, då är livet ett slags mysterium. Det är många gånger lättare sagt än gjort, men jag tror på det.
Jag har en bild av dig som den ”söta och utvalda flickan”. Hur var du som barn egentligen?
– Ha, som riktigt liten var jag framför allt busig, våldsam och oberäknelig. Styrde och ställde med allt och alla. Senare i skolan fick jag tandställning och hade tjocka glasögon. Nej, jag har aldrig sett mig som söt och utvald. Jag var extremt blyg och hade ständigt ont i magen. Det släppte inte förrän jag började dansa.
 När jag sedan står på flygplatsen har jag en känsla av att inte veta någonting om någon egentligen. Vem är du inför dig själv? Det ville jag få Maria Bonnievie att berätta. Men vem kan svara på det? Hon försöker. På sitt sätt försöker hon faktiskt. Vad var det nu hon svarade på frågan: ”Om du vore ett hus, vilket slags hus skulle du vara?”
– Då vore jag ett litet badhus i trä vid ett stort, vilt hav.

NAMN: Anna Cecilia Maria Bonnevie.
FÖDD: I Västerås 26 september 1973, uppvuxen i Norge.
UTBILDNING: Gick på Teaterhögskolan i Stockholm 1993–97 med bland andra Alexandra Rapaport.
ANSTÄLLD: Har jobbat på Dramaten sedan 1997.
FAMILJ: Är dotter till norska skådespelerskan Jannik Bonnevie och svenske skådespelaren Per Waldvik. Har delad vårdnad om afrikanska lejonhunden Vasco tillsammans med före detta pojkvännen Mikael Persbrandt. Är tillsammans med den norske TV-journalisten Fredrik Skavlan.
AKTUELL MED: Ryska filmen “Förvisningen”