För Tidningen Vi 1 2011
av JENNY MORELLI

– Det jag är mest rädd för är att göra hundteve.
– Hundteve, vad är det?
– Ja, förra vintern bjöd vi in Skandinaviens fulaste hundar till Skavlan, i samma program som den amerikanska sångerskan Rihanna var gäst. Jag hade inte sett hundarna innan och förväntade mig två riktigt fula bestar. I stället ser jag två helt ordinära hundar komma in i studion. Labradoren, känd för en extrem tunga som brukar hänga långt ned på magen, har mirakulöst nog fått in tungan i munnen. Den ser ut som en helt vanlig labrador. Och nakenhunden ser ut som en vanlig kinesisk nakenhund. Jag håller god min och försöker ändå göra show av detta fiasko. Men jag har väldiga problem att förklara upplägget för Rihanna som sitter i sin fåtölj och ser ut som ett frågetecken.

Skräcken för att göra hundjournalistik infinner sig även hos mig när jag sagt ja till att göra en intervju med Skavlan. Min storasyster Ingrid är inte mycket till hjälp när jag ringer för att få stöd.
-Skavlan? Vad ska du prata med honom om? Han är ju inte intressant, det är ju hans gäster som är spännande, säger hon.

Det är inte av respektlöshet jag skriver detta. Skavlans enorma framgångar som tevejournalist grundar sig på att han aldrig framhäver sig själv eller ställer sig i själv i centrum. Han är the guy next door. Visst, med 2,5 miljoner tittare varje vecka sitter förstås en och annan hemma i soffan och retar upp sig, men på det stora hela är han en helyllegrabb, en juste gul labrador. Och stilen verkar fungera; i vår gör han sin femte säsong med talkshowen Skavlan.

Klädd i beige stickad tröja, propra mörkblå jeans och med en pojkaktig Tintin-lugg dyker han punktligt upp i Hotell Diplomats reception på Strandvägen i Stockholm. Jag har luskat reda på att han gillar exklusiva ställen med herrklubbstouch. Här ska han kunna sjunka ned i en läderfåtölj och känna sig bekväm är tanken. Vi slår oss ned i ett rum en trappa upp och dricker kaffe och vatten. Skavlan beställer en getostsallad.

Jag har lyssnat på hans Sommarprat i radio från 2008. Dels för att få ledtrådar till berättelser han bär på, dels för att bli bättre på norska: Flink är duktig, morsomt är roligt, försenad är forsinket, sladdbarn heter inte kabelglin som man kanske kan tro utan attpåklatt.

I Sommar framträder en humoristisk och öppenhjärtig man som berättar om sin barndom i Norge, att han som attpåklatt blev bortlämnad till en nudistfamilj på somrarna och blev kallad Lillefet av sina syskon.

Har det påverkat dig att vara yngst av fyra syskon, tror du?
– Ja, mycket! Jag lärde mig tidigt att anpassa mig till de vuxnas värld, bli bra på att konversera och underhålla.

Fredrik Skavlan föddes den 2 september 1966 i Oslo. Yngst av fyra barn. Pappan var affärsman men ville som ung bli skådespelare och tog sig ända till Hollywood.
– Han pratade nästan aldrig om sitt tidigare liv, men han hade varit full av drömmar. Han kom så långt att han fick spela tysk soldat i en film med James Mason. Men mamma fick pappa att lämna Amerika och skaffa familj hemma i Norge i stället.

Barndomen på 70-talet var att sitta i baksätet i pappas ägglikörsfärgade Triumph, med musik av Herb Alpert eller Shirley Bassey i kassettdäcket. Sommarveckor som spenderades inomhus på grund av soleksem. Storebröder som fick vara ute i solen, den lille Skavlan kunde se dem genom fönstret där de låg och solade, indränkta i jordnötsolja, med varsin blond flickvän bredvid sig. De var alltid på väg någonstans. En särskilt ensam sommar såg hans mamma hur den lille Fredrik lekte tafatt med en låtsaskompis ute på gräsmattan. Det var då hans föräldrar slutligen bestämde sig för att sälja det ensliga landstället.
– Mamma och pappa var egentligen färdiga med att leva småbarnsliv när jag föddes. De ville resa utomlands och känna sig fria igen. Jag kände tidigt kravet på mig att bli vuxen. Jag minns att min mamma också kunde vara ”hard to get”. En gång gjorde jag en keramikaskkopp till henne. Den tyckte hon var så ful att den hamnade i papperskorgen. De vuxnas respons var viktig för mig, och att vara omtyckt av alla. Men kanske är det så för alla barn …
Ja, kanske, jag känner i alla fall igen mig. Men den ensamhet du kände som barn har du kvar den?
– Nej, men jag kan däremot längta lite efter den. När timmarna bara gick, och man hittade på saker och skapade sina egna universum av ingenting.
Men är det lika viktigt att vara omtyckt fortfarande?
– Nej, det har jag fått lära mig som vuxen, att det faktiskt är okej att inte alla tycker om mig, att man kan må bra av att sluta anpassa sig till omgivningen och hela världen. Allt kan inte vara lätt och lagom. Alla år som journalist har gett mig elefanthud. Om 2,5 eller 3 miljoner tittar på ett program som vårt, så finns det lika många åsikter efteråt om hur programmet var. Oavsett om de är positiva eller negativa, så tror jag det är bäst för alla att jag inte tar dem för personligt.
Jo, det är ju ofta mycket snack om vilka du bjuder in och missade följdfrågor…
– Jo, men det viktigaste är att vi lyckas göra ett teveprogram som framkallar känslor och åsikter. Det är därför vi fortfarande gör teve, 13 år efter att vi började i Norge. Jag är glad att det används som underlag för diskussioner om vad som blev rätt, fel, bra, dåligt, pinsamt och så vidare. Men jag lägger mig aldrig i, även om det kan vara svårt att låta bli. Och ofta har ju kritikerna rätt, dessutom. Det är ju det att vi aldrig helt till 100 procent får till det här, som gör att vi aldrig slutar försöka.
Ser du programmet själv?
– Inte om jag kan undvika det. Jag tycker inte om att se mig själv på teve och det har blivit värre med åren. När programmet sänds brukar jag kolla på en film med min familj. I stället omger jag mig med folk som kan kritisera mig och avgöra vad som är bra eller inte bra.
Har du tillräckligt med folk omkring dig som säger emot?
– Ja tack, mer än tillräckligt! Jag har alltid sett till att omge mig med journalister som är skarpa och inte rädda att säga vad de tycker. De kallar mig ”barnet”. Vi har alltid tuffa diskussioner innan vi gör program, ifrågasätter oss själva in i minsta detalj, är aldrig nöjda. Jag kan faktiskt ibland önska att någon på jobbet kunde stryka mig lite mer medhårs. Och att det kunde vara lite mer lyx. Jag var gäst i en dansk talkshow och blev mött på Kastrup av en 26-åring som var programledarens personal assistant. Tänk! Att ha en personal assistant skulle vara mycket onorskt.

Servitören anländer med maten och jag fumlar med bandspelaren. Många hotellgäster som passerar hälsar på Fredrik Skavlan, som glatt hejar tillbaka.

Fredrik Skavlan är 44 år. Han gifte sig som 22-åring och fick barn när han var 23 år. Tillsammans med sin första fru Sophia har han tre barn som är mellan 14 och 20 år gamla. I en tidigare intervju berättar han att han krisade efter skilsmässan då han var i trettioårsåldern.

Du prisas ofta för din förmåga att kunna kommunicera med andra. Hur har du lärt dig det, har du gått hos psykolog?
– Ja, jag har besökt psykolog under en svår period i livet men jag har aldrig gått kontinuerligt. Däremot har jag lärt mig mycket av att diskutera med psykologer och studerat deras samtalsmetoder för att bli bättre på att lyssna. Men jag gillar inte för psykologiserande intervjuer, de tycker jag kan bli hemska. Jag har inte en Kleenex-låda i studion. Där har du skillnaden.

Den självlärde journalisten Skavlan började tidigt sin karriär inom media. 21 år gammal fick han jobb som reporter och kritiker på norska Morgenbladet. När han var 30 år gjorde han tevedebut med programmet Absolutt. Förutom att vara skribent och programledare är han dessutom en flitig tecknare. Han har illustrerat nästan tjugo böcker, bland annat barnboken om Mystiska Milla (Nifse Nella på norska) tillsammans med författaren Unni Lindell.

– Allt som hänt grundar sig på tillfälligheter. Jag var tecknare, men någon sa jag skulle skriva, jag var skrivande, men någon sa jag skulle börja med teve. Jag hade ingen plan alls. Men med lite tur kan allt hända. Man får ju uppleva saker när inte allt går som planerat.

Han slog igenom ordentligt med pratshowen “Først og sist” som blev ett av Norges populäraste teveprogram någonsin. Han slutade dock 2007, året efter han träffade den svenska skådespelerskan Maria Bonnevie. Därefter tog han ett sabbatsår innan han började att producera Skavlan för SVT.

Nu delar han sin tid mellan Stockholm och Oslo och lever tillsammans med Maria Bonnevie. De har hunden Bruno tillsammans och dessutom gemensam vårdnad om hunden Vasco, som är Maria Bonnevies och Mikael Persbrandts från deras tidigare relation. Och själv har Skavlan haft gemensam vårdnad om en segelbåt med sin förra fru.
– Men den har vi sålt nu. Det blev för jobbigt. Jag och Maria gick på grund när vi seglade i Bohuslän en iskall påsk för några år sedan. Det var som en scen från Kalle Anka; båten stod liksom och balanserade på grynnan. Till slut fick vi hjälp av en snäll fiskare. När vi kom fram till bryggan stod en frusen reporter från Se & Hör och väntade på oss. Efter den incidenten tog vårt seglande slut. Jag kan inte koppla av om jag inte får göra fel. För någon stor talang har inte segelsporten förlorat.
Men vad sade du till reportern på bryggan?
– Jag var troligen arg. Jag kan lätt reta upp mig på andra journalisters precisionsnivå. Fast, den här gången hade de ju helt rätt i det de skrev. Vi gick ju faktiskt på grund.
Men gör de inte bara sitt jobb? Är inte du och jag i samma bransch? Vi rotar ju också efter berättelser och jagar elitpersoner. Du har ju själv jobbat på kvällstidning.
– Jo då, och jag medger att jag förtjänar och måste tåla det som skrivs om mig. Jag jobbade ju som journalist på Dagbladet och skrev ofta smaskiga rubriker som jag själv var väldigt nöjd med.
Som vad då?
– ” EN ORGIE I URIN OCH GRILLMAT” fick jag till en sommar när det pågick en musikfestival som jag inte ens hade besökt. Jag tror att vi i pressen har oss själva att tacka för att framgångsrika människor inte vill bli intervjuade lika ofta som förut. Det kostar för mycket och risken är för stor att något blir fel. Att man framstår som en idiot, eftersom man aldrig får vara smartare än journalisten som förmedlar det man säger. Till sist är det bara de som har något att sälja som ställer upp.
Som du nu?
– Ja, som jag nu. SVT förväntar sig att jag ställer upp för programmet ibland. Det andra är att det är en konst att ge en bra intervju. Det är som att alla vi journalister förväntar sig att man ska visa upp en hemlig eller privat sida som man bara visar hemma. Själv har jag har några nära vänner, jag lever ett vanligt familjeliv. Så här tråkig är jag.
Jag tror dig. Men har du inga dåliga sidor?
– Såklart, jag kan vara svart och jag har temperament och jag har extremt svårt att koppla av.
Hur gör du då för att koppla av? Dricker du vin?
-Absolut. Varje dag. Men jag är mer kontintental än arktisk i mitt drickande.
Bag in box-vin?
-Nja, det har förekommit men jag föredrar när det säger plopp. Jag gillar att laga mat, men inte gourmetmat. Det blir mer köttgrytor och husmanskost. Jag är mest hemma, faktiskt. När jag sa till barnen att jag skulle sluta göra teve för att ha mer tid med dem sa de stopp. Tiden de hade med mig räckte gott.
Okej, du är en hemmapappa, men har du inga laster?
– Jo, glass varje dag! Jag äter all glass, bara den är kall. Och bilar! Jag byter bil ofta. Just nu har jag en BMW.
Jag vet att många svenska feminister är arga på dig. De säger att du särbehandlar kvinnor, vad svarar du på det?
– Är det så många? Jag vet att några har påstått att jag har problem med att tala med kvinnor som grupp, men för mig är alla gäster enskilda individer. Är det kvinnor i betydelsen Shakira de menar, eller Märta Tikkanen? Gro Harlem Brundtland, kanske? Någon blev arg för att jag frågade den norska skidåkaren Marit Bjørgen om hennes armmuskler, medan Al Gore i samma program fick prata om klimatet. Men skulle det verkligen ha varit bättre om det varit tvärtom? Att ett samtal med en idrottare om muskler skulle handla om sex, är för mig sexfixerat, blandat med en god portion moralism. Inte världens bästa mix.
Men visst finns det kulturella skillnader mellan Norge och Sverige när det kommer till manligt och kvinnligt?
– Ja, det gör det kanske. Men mitt intryck är att det framförallt finns en annan kulturell skillnad mellan våra länder. Det finns en stark värdighetskultur i Sverige, som ibland resulterar i en beröringsångest i möte med det som inte faller en i smaken. Med värdighetskultur menar jag ungefär det en amerikan kallar “politisk korrekt”. Som ju kan vara både bra i bland och problematisk i bland. Norsk debatt är ofta lite mer Vilda Västern.

Ok, men vilka gäster skulle du inte kunna bjuda in till Skavlan?
– Det finns många. Men det handlar mer om vilka situationer människor är i, och vilka andra som är gäster, inte att jag är rädd att ha gäster med fel åsikter. Vi måste ju tåla att sitta i ett rum och tala med människor som inte tycker likadant som vi själva.
Skulle Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kunna vara gäst?
– Ja, absolut. Men allt beror på sammanhanget. Den norske politikern Carl I. Hagen var med i höstas, han har åsikter som jag personligen inte delar. Min utgångspunkt är att jag ska kunna tala med alla slags människor, att jag inte ska vara rädd för det som är annorlunda. Det går inte att vara journalist på något annat sätt. Man kan säga att jag har en grundläggande fundamentalistisk syn på yttrandefriheten – med en dos pragmatism.

FAKTA
Namn: Fredrik Skavlan. Ålder: 44. Bor: Oslo och Stockholm. Familj: Flickvännen Maria Bonnevie, svensk-norsk skådespelerska, samt tre barn i åldrarna 14-20 från ett tidigare äktenskap. Aktuell: Programledare för Skavlan i SVT som har mellan 2,5 och 3 miljoner tittare i Sverige och Norge.

Yrke: Journalist och tecknare.
Utbildning: Självlärd.
Gillar: Glass och The Beatles.
Inspireras av: Att prata.
Dricker: Vin och kaffe.
Läser: Research.
Beundrar: Tålamod.
Kopplar av på: Långfärdsskidor.
Drömmer om: Kommer aldrig ihåg.