Theresa Traore Dahlberg skapar konst om förändring, arbete, skiftet av värde och om hur sammanlänkade vi är. Vi möter Theresa Traore Dahlberg mitt i en flytt. Text: Jenny Morelli för Konstperspektiv nr 4 2022

 
Hennes konst väcker tankar om stora frågor som föränderlighet och
teknikskiften. Men eftersom Theresa Traore Dahlberg ofta tar avstamp i något
konkret tänker jag börja med en liten hare.
 
När Theresa Traore Dahlberg hittade den lilla haren i etnologiska museets
källare i Stockholm hade hennes farmor gått bort. Informationen om
haren var knapphändig men det stod att den kom från samma plats som hennes farmor kom ifrån. Hennes sagoberättande farmor som brukade samla familjen runt sig.
 
-Jag bestämde mig för att närma mig minnet av farmor och utforska
haren som var en vanlig karaktär i hennes sagor, säger hon.
 
Så med haren som förebild lät hon gjuta nya harar i Burkina Faso. Haren Hakili,
blev så småningom ett verk där småharar med spetsade öron sitter runt två större
harar. Hakili betyder aktiv visdom på språket dioula. Theresa Traore
Dahlberg vill ställa frågor om hur kunskap och berättelser förs vidare mellan
generationer och om pusselbitar som rycks ur sitt sammanhang: haren som
tog från Burkina Faso och hamnade i Sverige på 30-talet.
 
-I utställningen fanns även dofter för att aktivera minnen som fallit i glömska
och min farmors inspelade röst när hon berättar, skrattar och sjunger, säger hon.
 
Theresa Traore Dahlberg är uppvuxen i den lilla byn Skogsby på Öland och i
storstaden Ouagadougou i Burkina Faso. Verket är förankrat i hennes egen
erfarenhet och i den koloniala historien men framför allt finns en rörelse framåt: hararnas öron.
 
-Det kommer alltid finnas varelser med spetsade öron, framåtblickande, små
Figurer som vill höra sagor, säger hon.
 
Och nu finns även planer på att de nya hararna ska ställas ut på Nationalmuseet i
Burkina Faso. Digitala samtal mellan museerna planeras om möjligheterna och
alternativen kring eventuell återlämning av den lilla haren i arkiven. Cirkeln skulle slutas och haren få komma hem igen.
 
-Verket har vuxit och blivit till något större. Men det är inget jag visste från början. Man vet inte alltid vad det är som får en att fastna för något. Men världen knyts samman, allt hänger ihop. Det är ett sätt att skapa broar mellan dåtid, nutid och framtid och nå dimensioner man inte kan greppa, säger hon.
 
Att träffa Theresa Traore Dahlberg mitt i en flytt känns rätt eftersom hennes
konst så ofta handlar om allt som skiftar och förändras. Vi möts i hennes ateljé nära Hornstull i Stockholm som hon håller på att packa ihop. Om några dagar bär det av till ny adress närmare Slussen där en glasugn kommer att få plats.
Logistiken i livet, hämtning och lämning på dagis (två små barn, två äldre bonusbarn) kommer bli enklare efter flytten. Att kunna bränna och experimentera fritt innebär en ny frihet.
 
-Otroligt glad över att jag beslutade mig för att investera i ugnen. Tidigare
har jag hyrt ugn i Gustavsberg och pendlat fram och tillbaka, säger hon.
 
Hon dukar fram vatten och kaffe, bjuder på delicato-bollar från kylen och flyttar
på några verk i bubbelplast så att vi får plats vid bordet i rummet mot
innergården.
 
När vi möts står några av hennes verk i 900 graders hetta i en glasugn ute på
Adelsö utanför Stockholm. Verken är 15×15 centimeter och görs av glas med
insmält koppar. Totalt ska de bli hundra, alla unika men del av samma motiv med en särskild prägel. Först kommer de att visas tillsammans på
Konstakademin, sedan lottas ut i SAKs konstlotteri. Hur känns det? Sorgligt att de ska skingras?
 
-Att de ska skingras? Absolut inte, tvärtom. Det här är så spännande och
roligt. Men det är en utmaning att göra hundra. Jag måste ju kunna stå för varenda en även om de alla är en del av ett verk som jag ser det. Jag har hunnit en bit men det tar längre tid än vad jag hade räknat med. Det känns så fint att verken ska ta plats på olika ställen, i olika hem, säger hon.
 
På Kalmar museum 2021 visade hon utställningen “Växlingar”. Där, precis som i de nya verken, hade industriella mönsterkort en plats, den gången formade till en enorm takskulptur på 18 meter.
 
Mönsterkort är alltså en platta med ett mönster av elektriska ledare som används
i tillverkningen av bland annat mobiler och datorer. Jag ber henne berätta mer.
Hon hämtar några kopparplåtar från det andra rummet. Namnet ”Nisse” är
graverat på den ena, ”Jens” på en annan.
 
-Min mans morbror hade en mönsterkortsfabrik och jag fastnade för de
kasserade kopparkorten. De som arbetade där tyckte korten var misslyckanden men jag såg fantastiskt material och tog med dem till min ateljé. Sedan blev det ett samlande som pågick i sju år. Jag har hanterat korten varsamt med handskar: jag ville att alla som arbetat med dem ska finnas kvar, deras fingeravtryck, deras avtryck, säger hon.
 
Korten i skulpturen hölls samman av ringar och av handspunnen bomull.
Bomullen har vävts av kvinnor i Burkina Faso som av olika skäl anklagats för
häxeri. Genom ett kollektivt spinneri har de lyckats skaffa sig en egen plattform.
Bomullen har Theresa Traore Dahlberg sett sedan hon var barn, hennes mamma
köpte ofta den när de var i Burkina Faso.
 
-I garnet finns också kvinnornas avtryck lagrat, materialet är laddat av
arbete, precis som i kopparplattorna, säger hon.
 
I Kalmar återupplivade hon även sin pappa Richard Traores nedlagda
kassettfabrik i Burkina Faso. Eftersom det inte fanns något sätt för musiker att
spela in och ge ut sin musik på 90-talet, startade han en stor kassettfabrik och en
studio. Han ville ge möjligheter för musiker att ge ut musik på eget språk och på egna villkor. Många började sina karriärer där. Men från en dag till en annan ville ingen ha kassetter längre. Verksamheten gick i konkurs och maskinerna hamnade i ett förråd. Hon hade först tänkt skeppa maskinerna till Sverige men det blev i stället så att hon filmade dem och att de kunde visas i en egen utställning i Burkina Faso.
 
-Min pappa som hade sett fabriken som ett misslyckande fick ett slags
upprättelse, verksamheten var en kulturinstitution som
hade hjälpt fram många artister och musiken i sin tur har
påverkat både politiken, yttrandefriheten och vardagen, säger hon.
 
I Kalmar visade hon även bilder som var målade av hennes bror, Daniel Traore. Han är en Ölandskonstnär som gärna porträtterar människor, hundar och ibland till och med bilar. Han skapade porträtt av de arbetarna som fortfarande jobbar på öländska Cementa där 7 personer av 75 personer fick vara kvar efter ett samtal från Tyskland. och han har även målat “tomma” blåa tavlor som gestaltar
frånvaron av alla som fick gå när fabriken flyttade sin produktion.
 
-Jag ville att alla skulle vara med, även de som fått lämna fabriken eftersom jag
upplevde deras närvaro så starkt när jag var där och det känns fint att brorsans
hand höll i penseln, säger hon.
 
Brorsan och pappa, farmor, din mans morbror men även alla de som inte längre
är med. Du talar ofta om att material som ska mötas men även människor verkar
det som?
 
-Ja, jag gillar det inkluderande säger hon. Jag vill bjuda in när jag har en
plattform, skapa förutsättningar att få både material och människor att mötas. Många upplever att konsten bara till för några få, och att de är långt
ifrån makten eller staden där allt händer och möjligheterna finns. Jag vill minska
avstånden. Sen är det inte alla som pallar med att sitta på alla 100 stolar som
förväntas av en konstnär vilket jag själv kämpar med. Att känna det kollektiva
stödet gör mig mindre ensam, säger hon.
 
För tre år sedan fick Traore Dahlberg Beckers stora konstnärsstipendium på
200 000 kronor och visade en kritikerrosad utställning på Färgfabriken i
Stockholm. Det var en anledning till att hon vågade lämna sitt “riktiga” fasta
jobb som redaktör på K-special på SVT.
 
-Extremt läskigt att säga upp sig, särskilt när man är gift med en annan
frilansande kulturarbetare, men jag är ändå glad att jag kan arbeta med det här
och lyckats bygga upp en verksamhet, men jag tar inget för givet någonsin,
säger hon.
 
Theresa Traore Dahlberg började sin yrkesbana som regissör och har flera filmer
bakom sig. “Ouaga Girls” från 2017 har visats på flera internationella festivaler och på SVT. Den handlar om ett gäng unga flickor i Burkina Faso som går i skola för att lära sig att bli bilmekaniker. Hennes senaste kortfilm “Ambassadörens fru” blev Guldbaggenominerad och kommer att visas på New York Times hemsida under hösten 2022. I en scen talar den operasjungande ambassadörsfrun om konsten att sjunga. Basen är att andas och öppna upp sig för omgivningen, säger hon. Man tar emot omgivningens energi, transformerar den i sin kropp och ger den vidare i form av sång. Ett vackert sätt att se på konstnärskap. Men filmen ger även inblick i ett privilegierat liv som kräver underkastelse. I träden runt palatset där ambassadörsfrun simmar i poolen och gör sina sångövningar sitter arbetare och sågar ned grenar.
 
Vad skulle du själv säga att din konst handlar om?
 
-Om förändring, arbete, skiftet av värde, men också om hur sammanlänkade vi
alla är. Det är aldrig så att jag tänker att jag ska göra något som handlar om en stor idé kring arbetets globalisering eller så, oftast är det något jag helt enkelt inte kan släppa eller börjar samla på utan att veta vart det är på väg. Jag vill skapa plats för det oväntade, säger hon.
 
Fakta:
Namn: Theresa Traore Dahlberg
Uppvuxen: Öland och Burkina Faso
Bor: Stockholm
Aktuell med: SAKs konstlotteri
Familj: man, barn och bonusbarn