Publicerad i Tidningen Vi 3/2009
För 12 år slog hon igenom med feministbibeln Under det rosa täcket. I dag är Nina Björk fortfarande en av landets mest omstridda debattörer. Hennes krönikor om allt från skitdrömmar till frihetsideal får vissa att jubla, andra att tugga fradga. Vi träffade en teoretiker som tar sig rätten att längta efter ett annat slags samhälle. Text Jenny Morelli Bild Louise Billgert.

”VÄNTA BARA, NINA BJÖRK!” skrev jag på min blogg i somras efter att ha läst hennes krönika om oss dumma konsumenter och våra skitdrömmar. Jag går i gång på Nina Björk. Vill skynda mig till kammaren, plöja teori, slipa verktygen och sedan återkomma till offentligheten för att brottas. Så går en månad eller två. Plötsligt dyker det upp en ny krönika som väcker intellektuell kamplust. ”Vänta bara, Nina Björk…”

Men i februari 2009 finns ingen mer tid att slipa några verktyg. Jag sitter i Nina Björks kök i Lund och medan vi mumsar sockerkaka som hon har bakat gör jag det jag nyss lovade min chef Stina att inte göra: bombardera Björk med halvgenomtänkta teoretiska resonemang om olika samhälleliga företeelser och frågeställningar om kvinnans vara och värde. Nina Björk svarar på vänlig göteborgska. Timmarna går. Det dricks kaffe, det röks cigaretter.
I doktorsavhandlingen Fria själar, som kom ut i höstas, gör Nina Björk upp med liberalismen och driver tesen att den som tror att människan är fri, oberoende och har makt att skapa sitt eget liv betalar ett högt pris. Hon närläser texter av filosoferna John Locke, John Stuart Mill och den svenska författarinnan Victoria Benedictsson som alla bar på en dröm om den suveräna människan.
I juli 1888 skar Victoria Benedictsson halsen av sig på ett hotellrum i Köpenhamn. Benedictsson var en framgångsrik författarinna, men relationen med den kände danske kritikern George Brandes var över. I sin dagbok skriver hon att hon inte ser någon frihet längre i sitt arbete. Att det är omöjligt att vara både kvinna och konstnär.
I Fria själar hävdar Björk att Benedictsson inte dog på grund av olycklig kärlek eller för att patriarkatet förtryckte henne – utan för att hon inte längre mäktade med att leva upp till sina egna ideal om frihet. Man kan säga att Nina Björk använder Benedictssons öde för att säga något om oss i dag.
Berätta mer, varför tog hon sitt liv?

– Det vore förmätet att säga att jag vet exakt varför. Men jag menar att om hon hade kunnat se den större struktur hon verkade inom, och inte bara varit arg på sig själv, hade hon kanske hittat en väg ut ur sin djupa kris. Benedictsson ställer frågan i sin dagbok: ”Vem ska läsa detta?”
Tror du att hon skulle ha tyckt om att vi satt här och pratade om henne?
– Nej, jag tror inte vi skulle ha dugt, hon ville bli läst av män, hon gillade inte kvinnor, säger Nina Björk.

Kan du se likheter er emellan?
– Ja, när jag läste hennes dagböcker kom jag henne nära, hon känns som en kompis. Hon hade en otrolig vilja. Drev igenom det hon hade föresatt sig. Men jag var nog mer lik henne när jag var yngre. Mer hjärna än hjärta. Och hon var mycket hårdare än jag, strängare.
Det märks bland annat på sättet hon tog livet av sig!
– Ja, eller hur, väldigt utstuderat.
Nina huttrar till och fortsätter.
– Det är så sorgligt med döden, att de döda enbart lever i sina texter, säger hon.

DE GÅNGER NINA BJÖRK HUTTRAR eller suckar är just när vi pratar om förgänglighet. Hon berättar att hon är rädd för förluster. Att folk ska dö. Att allt som är fast förflyktigas, det är läskigt.
Jag tycker Benedictsson låter som en tonårstjej i bland. Särskilt i hennes önskan att bli sedd av George Brandes, Mannen med stort M.
– Ja, där påminner hon om Simone de Beauvoir och hennes förhållande till Jean-Paul Sartre.
Har du också varit sådan?
– Kanske då jag som ung helt rättade mig efter den manliga principen, jag ville vara logisk. Fast så det är nog fortfarande.
Jag vill hellre få beröm för mina filosofiska resonemang än för att jag känner bra, säger hon.
Men precis som Benedictsson finner du väl ett slags frihet i ditt arbete?
– Absolut, men för mig är det inte ett svaghetstecken att kämpa tillsammans med andra. Tvärtom tror jag att man måste vara många för att lyckas. I dag lever vi i en ideologi som säger: om du mår dåligt är det inuti dig problemet är. Inte strukturen runt dig. Individen går in i väggen. Individen får medicin. Därför tycker jag att Victoria Benedictssons självbild är väldigt modern, den säger något om hur vi fortfarande ser på oss själva. Hon började sy på kostymen som vi fortfarande syr på.

DET RINGER PÅ NINAS MOBIL och hon går ut en stund. Jag passar på att se mig om. På köksbordet står några småkrokusar i en kruka och förebådar våren. Bredvid ligger en barnbok som heter Riddarborgen. Det ljusa hemmet är fullt av böcker, leksaker och färska blommor. Här bor Nina Björk med sin man Stefan (som ibland kommer in i köket för att hämta mera kaffe) och deras två barn, Olga och Linné (som är i skolan och på dagis).
Nina Björk sitter med armarna i kors under vårt samtal. Jag uppfattar henne som extremt skarp. Jag small-talkar och vecklar in mig i olika självupplevda monologer. Hon nappar inte utan stannar kvar ”däruppe” i teorin. Men man kan absolut inte kalla henne opersonlig. Snarare varm och teoretisk. Och ibland skrattar hon ett smittande lyckligt skratt som gör att jag blir kär i henne.

Hon föddes 1967 i Östersund. Hon har en tio år äldre syster och en sju år äldre bror. Familjen flyttade till Ullared för att bonärmare mormor och morfar som hade missat de större barnbarnen och ville ta igen tiden med minstingen Nina.

Vad gjorde dina föräldrar?
– De var lärare.
Så du kommer från den kulturella medelklassen?
– Ja, det kan man säga. Mina föräldrar tillhörde den intellektuella vänstern. Själva tron på att det är möjligt att leva på att skriva är verkligen en klassfråga. Men i Ullared tyckte nog mina kompisar att vi hade fult hemma eftersom vi varken hade heltäckningsmattor eller prydnadssaker i porslin. Jag kände mig udda och kunde tycka att det var pinsamt att ta hem kompisar. Sedan flyttade vi vidare till Falkenberg, där bodde jag tills jag slutade gymnasiet.
Vad lekte du med? Vad gjorde du?
– Hemma i Ullared sprang jag ofta runt i flock, med småtjejer. Och läste: Gunnel Linde, Max Lundgren, Trälarna av Sven Wernström, Elvis! Elvis! av Maria Gripe .
Elvis! Elvis! Den var otäck!
– Ja, visst var den var läskig, men jag stod ut med den för att mamma tyckte den var så bra. På somrarna var vi i vår sommarstuga i Jämtland. Där var jag mycket ensam, sprang på myren. Jag hade en låtsaskompis som hette Ylva-Li. Och läste, har alltid läst och skrivit mycket, jag vann till och med en dikttävling i gymnasiet.
Wow! Får man se? Har du kvar dikten?
– Nej, ha ha.
Vem var du när du gick på gymnasiet?
– Ja du, vem var jag? Det känns som fiktion när man ska beskriva sig själv. Jag pluggade skitmycket, dansade balett, spelade fotboll, var med i SSU, fotade med svartvit film och framkallade själv. Ville bli journalist eller skådis. Jag sökte till Skara skolscen men kom inte in, så det blev journalistik.

VECKAN INNAN VI SES I LUND har Nina Björk varit på ABFhuset i Stockholm och talat om frihet och Victoria Benedictssons författarskap tillsammans med litteraturprofessor Lisbeth Larsson och förläggare Svante Weyler. Jag satt i publiken. Det var de gråa hårens och koftornas kväll. Temat var ”Hur mycket frihet behöver en kvinna?”.
Lisbeth Larson kallade dig för frihetsidealist, varför?
– För att hon tycker att jag har orealistiska tankar om frihet. Fast jag tror inte på absolut frihet. Jag vill bara få folk att se vad som inte gör oss fria.
Men vad betyder ordet frihet för dig?
– Att i så stor uträckning som möjligt bestämma över sin tid och sina dagars utseende. Jag kritiserar den liberala definitionen på frihet: att individen kan bestämma själv vilken slags person den ska bli.
Själv definierar jag nog frihet som att inte vara behövd. Ibland kan jag dagdrömma om att återuppstå i ett främmande land utan bakgrund.
– Fy så hemskt, säger Nina Björk.
Men kan man vara fri och ha barn?
– Nej, det kan man inte. Barn kräver tid och omsorg. Vi kan inte skaffa barn och sedan tro att inget har förändrats.

Jag berättar för Nina Björk om när personalen på vårt dagis visade film för föräldrarna: fyra tvååringar sitter på en sten ute på gården. Barnen blickar ut mot vägen utanför staketet. Inget särskilt händer. Men strax hörs ljudet av en motor som närmar sig. En lastbil kör förbi. Barnens huvud vrids åt samma håll som ljudet kommer i från. Sakta, sakta följer de lastbilen med sina små blickar. Tempot är otroligt långsamt. När filmen var slut satt jag med tårar i ögonen. Tänk att vara med barnen på det lugna sätt som fröknarna är. Själv rusar jag oftast som besatt, satt det fyra ungar på en sten skulle jag inte ens se dem.
– Ja, men det är ju det jag menar. Det är sorgligt att vi inte har mer tid för barnen, säger Nina Björk.

UNDER 2005 RÖRDE NINA BJÖRK upp en debatt efter att ha ifrågasatt om det är bra för barn att börja tidigt på daghem. Hon tog avstamp i sin egen erfarenhet. Det var när hennes Olga började på dagis som hon skrev texten om att det gjorde ont, att hon kände sorg över att lämna sin dotter. Hon skrev att hon längtade efter ett samhälle som inte enbart bygger på prestation. Hennes krönika möttes av starka reaktioner. Svenska feminister håller ”rätten” till heltidsarbete och daghemsplats mycket högt. Nina Björk anklagades för att vara reaktionär och bakåtsträvare. Hon tog kritiken hårt, särskilt när den kom från vänsterhåll. Och ordet ”reaktionär” anser hon inte är fruktbart att slänga i huvudet på någon. Egentligen går samma tankegångar igen i boken Fria själar.

Människan är relationell. Vi behöver mat, sömn, värme, skaparkraft, relationer för att överleva. Vi klarar oss inte utan andras omsorg. Samtidigt växer vi upp i en individualistisk kultur som hyllar oberoende – till och med hos våra barn.
– Det är det här som är fel. Jag vill att omsorg om andra ska vara modell för människan. Jag vill inte bli som männen, jag vill att männen ska bli mer som oss.
Du lever i familj med man och två barn, lever ni jämlikt?
– Ja, faktiskt, med barnen.
Med barnen?
– Ja, med barnen, men inte med städning.
Varför inte?
– För att det är jag som städar mest och fixar med hemmet.
Så om ni bråkar hemma handlar det om städning…?
– Vi bråkar inte, det är jag som städar.

I NINA BJÖRKS OMDISKUTERADE KRÖNIKA om skitdrömmar, publicerad i DN den 25 mars 2007, kritiserar hon det faktum att vi tror att vi behöver 17 olika sorters chips att välja mellan. Eller att vi blir lyckligare för att våra tepåsar är special-designade. Hon vill att vi börjar tala om verkliga behov, inte om falska begär.
Men är inte dess falska begär en förutsättning för vårt välstånd? De enda vi har? Vad ska vi ersätta dem med? Verkliga behov? Hunger? Vill du ha krig?
– Nej, självklart inte, men jag vill diskutera alternativ till en ordning som jag inte tycker är bra. Jag vill diskutera vad ett gott människoliv är för något.
Men vad ska frälsa oss? Filosofi eller politik? Ska vi tänka eller handla?
– Handla. Men vi måste ju få ha lov att tänka större än vad vi realistiskt kan utföra. Vad ska vi annars med intellektuella till? Men även om någon blir övertygad om att det jag skriver är sant krävs handling. Men jag erkänner att det är dubbelt, jag arbetar ju med ord. Jag tar avstamp i mina erfarenheter om ofrihet och försöker beskriva mekanismerna bakom detta. Jag vill ju skriva ord som griper in i kroppen, skriva erfarenheter som är gjorda men inte beskrivna.
Du har kallats moraltant…
– Ja, men jag tycker inte det är fel att ha en moral. Om jag ser någon som slår sitt barn är det inte att moralisera om man griper in och ber henne eller honom att sluta. Jag anser att det är fel på strukturen vi lever inom och att jag precis som alla andra, har rätt att säga det.
Men just det system vi lever inom har gjort det möjligt för dig och mig att sitta här och ha det här samtalet just nu. Vi sitter ju inuti det och fikar! Vi är ju frukter av det! Vi är vinnare.
– Ja, men bara för att du och jag är vinnare, kuggar som råkar ha gynnats, betyder det inte att vi inte får kritisera systemet. Många far ju illa i det.
Då snackar du globalt?
– Ja, då snackar vi globalt. För som det är nu är människor till mer för ekonomin än vad ekonomin är till för oss människor, det är det som är fel tycker jag.
Okej, men vilken drivkraft i samhället borde vara den viktigaste om det nu inte ska vara konsumtion?
– Jag tror att kreativitet, omsorg om andra, gemenskap med andra och lusten att arbeta kan driva människor. Det ekonomiska systemet är ingen naturlag. Människor har skapat det.
Men har inte historien visat att alternativet till skitdrömmar är storslagna mardrömmar, att liberalism och kapitalism har haft goda skäl att segra?
– Men jag hävdar att de här skitdrömmarna, drömmen om det perfekta köket, den perfekta kroppen, leder till en storslagen mardröm. Det är typiskt för den äldre generationen att gå omkring och tro att allt blir bättre, att vi kan rädda miljön genom att uppfinna nya katalysatorer, bara med lite social ingenjörskonst kan utvecklingen gå framåt.
Men spädbarnsdödligheten har ju minskat med ökat välstånd tack vare kapitalismen.
– Jo, men varken du eller jag kan med bestämdhet säga hur livet på jorden hade sett ut med en annan ekonomisk ordning.
Men vad vi vet är att kapitalismen inte skapar en rättvis fördelning och att den tvingar på oss att bete oss på ett sätt som någon annan bestämmer åt oss. Vi har ingen ekonomisk demokrati.

SÅ NÄRMAR VI OSS ett annat hett ämne – feminism – och jag blir nervös att tycka fel. Jag har länge upplevt feminismen som en klubb för rättänkande och att man väldigt lätt bryter mot konsensus och att alla blir arga på en. Jag erkänner för Björk att det är läskigt med ismer: särartsfeminism, biologism…
– Typiskt liberalt, säger Nina och ler samtidigt så rart att jag inte blir förnärmad.

Feministen Susan Faludi har berättat om hur hon stoppades av en ung kvinnlig student efter en föreläsning. Flickan berättar för Faludi att hon ser feminismen som en börda, med en ideologi som säger att vi måste vara högpresterande, snygga, framgångsrika.
– Usch, vad sorgligt, säger Nina Björk.
Men så tycker jag också att det är…
– Men jag försöker ju faktiskt formulera en feminism som står emot detta. Som tillåter oss att var svaga, oförmögna, beroende och känslosamma.
Anser du att du tillhör kvinnorörelsen?
– Ja, det gör jag.
Men var är alla brudar?
– Ja, ha ha, var är brudarna, säg det.
Jag vet att du gillar Elin Wägner och att hon räknas som reaktionär…
– Ja, och man kan i och för sig bli galen på henne ibland för hennes hyllningar av det specifikt kvinnliga . Men det är fel att avfärda henne på grund av att hon hyste vissa åsikter som inte är politiskt korrekta i dag. Hon har många revolutionära idéer.
Vilka då?
– Hon ville forma en ny samhällsordning och hon ansåg att moderligheten som princip är viktig. Den måste inte nödvändigtvis bäras upp av kvinnor, men den måste finnas i ett samhälle. Jag längtar efter att vi ska börja diskutera viktiga frågor. Hur vi ska leva. Att vi inte ska vara så ekonomiskt pressade. Och att det ska vara en respektabel sysselsättning att ta hand om våra barn. Vi betalar ett högt pris. Barnen med.´Jag vill inte ha fler kvinnliga pjäser på spelplanen, jag vill vara med och forma en ny spelplan, som Faludi sa i senaste Bang.

Men du valde ju att lämna hemmet. Som jag. Men många kvinnor gör ju precis det du säger att du vill: de stannar hemma…
– Ja, till priset av att vara beroende av sin mans lön, ja.
Men hur tänker du lösa detta?
– Om jag får drömma vill jag ha medborgarlön.
Men det uppfattar jag som orealistiskt och flummigt.
– Nej, det är flummigt och orealistiskt att tro att den här ordningen kan fortsätta. Vi måste våga formulera ett alternativ till den ordning vi lever i. Jag vill inte att alla ska gå på myten om att vi är fria. Jag vill inte att vi ska investera så mycket i vårt utseende. Visst: jag tror också att folk kan bli lyckliga av att operera brösten i ett samhälle där det anses fult att åldras. Men jag säger att den typen av samhälle inte leder till lycka.
Jag har opererat brösten.
– VA? Har du? Får jag se?
Nej, men är jag fördömd nu?
– Nej, jag fördömer inte den enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.
Varför inte?
– För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.
Men jag tycker det.
– Ja, men ju fler som opererar brösten desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.
Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?
– Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.
Men jag tycker att fasta bröst är snyggare än hängiga och att unga flickor är vackrare än äldre.
– Jag tycker också att unga kvinnor är vackra!
Alla unga kvinnor är dessutom lika vackra.
– Ha, ha, jag vet, jag håller med, det måste vara ett ålderstecken att vi tycker det.

Det kanske inte bara har med ideologi att göra att vi tycker det?
– Men vad jag försöker säga är att jag längtar efter andra kriterier som gör att det är något fint att bli äldre, inte att vi ska låtsas att vi är unga hela livet.

Men hur ska vi som individer förhålla oss till systemet? Min dotter går i åttan nu. Ska jag be henne att inte skaffa bra betyg bara för att ideologin – som säger att vi ska vara så förbannat duktiga – kanske är falsk?
– Det är ett dilemma. Hur ska en individ förhålla sig inom en struktur vars värderingar hon inte delar och ändå må bra i det samhället? Men när det gäller barn tycker jag inte att de ska agera politiska verktyg åt föräldrarna.
Så vad ska du själv göra nu när du blivit äldre och doktor och allt?
– Jag har vissa idéer till en ny bok. Jag har ett väldigt roligt jobb, så jag ska inte klaga, men penningansvaret har ökat sedan barnen kom. Det är faktiskt en annan bra definition på frihet, att inte göra saker för pengar.

DET HAR BÖRJAT SKYMMA. Nina Björks man Stefan kommer hem från dagis tillsammans med sonen Linné. Vi går husesyn. När jag sedan sitter på tåget upp till Stockholm tänker jag fortfarande på att Nina Björk satt med armarna i kors under hela intervjun. Reserverad. Fast inte inuti sina tankar. Det är som om grenar växer upp ur huvudet på henne åt alla möjliga håll. Jag räknar timmarna vi talat med varandra. De bara svischade förbi.
– Jag längtar efter en ny ordning. Jag hävdar rätten att få längta efter den, säger Nina Björk.