Pressbild: Arles
Vi lever i en tid besatt av perfektion. Den samtida populärkulturen bokstavligen svämmar över av poserande människor, polerade ytor och en strävan efter det superperfekt. Vi knäpper och knäpper tills vi får till det vi anser vara perfekt. De misslyckade bilderna raderas och filerna vi är nöjda med ger vi ett extra filter innan vi publicerar dem. I vår perfektionsbesatta kultur flyr vi från felaktigheter och skavanker och det är en katastrof. Som tur är finns konstnärer som intresserar sig för misslyckandet på olika sätt.   För Fotografisk Tidskrift nummer 3, 2016

Varför är vi så rädda för att misslyckas när varje misslyckande kan bära på ett frö till något lyckosamt? Den holländska kuratorn Erik Kessels ställer frågan i en bok och visar underbara fotografiska misslyckanden i Arles.

Arles, Frankrike, juli 2016. Jag smiter från den franska kulturministerns långrandiga invigningsanförande för att träffa Erik Kessels på Musée du Palais de l’Archevêché mitt i staden. Holländaren Erik Kessels är fotograf/förläggare och kurator för grupputställningen Faboulous failures, ett slags fotografisk meditation över misslyckandets kreativa potential. Fotograferna som ställer ut är 40-talister (som den tyska konstnären Timm Ulrichs), Hasselbladspristagaren och 50-talisten Joan Fontcuberta och holländska Annegien van Doorn, född 1982. Ett brett spann.

Jag får energi av de vitt skilda temperamenten, alla med sina olika uttryck och tekniska tillvägagångssätt. Det spretiga stör inte, för en sak har de gemensamt: de intresserar sig på olika sätt för misslyckandet, precis som Erik Kessels.

– Att sträva efter perfektion är något som kreativa människor bör avhålla sig ifrån, skapande personer behöver medvetet göra misstag för att utvecklas. Min utställning här vill lyfta fram just detta, säger han.

Dramatikern Samuel Beckett har en gång skrivit: ”Fortsätt misslyckas. Fortsätt. Men nästa gång, försök att misslyckas bättre.” Citatet kan mycket väl stå som credo för Fabulous failures.

Fotograferna är alla väldigt starka i sina egensinniga uttryck, samtidigt finns en lika stark kuratoriell berättelse.  Som att Kessels har dirigerat ett gäng vildhjärnor och lyckats hålla dem alla i koppel. Egentligen handlar utställningen om två olika sätt att misslyckas: det avsiktligt konstnärliga och det som bara råkar bli, lyckträffen när man minst anar det. Serendipity på engelska. Men hur fick han ihop denna brokiga skara?

– Jag har ju jobbat med det här temat så länge att jag känner alla som deltar i utställningen. De gick i gång på idén, så det var enkelt. Dessutom skrev jag boken Failed it på samma tema. Här har jag helt enkelt samlat några av mina favoritkonstverk gjorda av fotografer som vågar bryta mot osynliga regler och som på sina egna sätt visar oss att fel kan bli rätt, säger han.

Erik Kessels utställning sticker ut. Arles är liksom högborgen för det klassiska franska fotografiet. Christer Strömholm-fotografiet om man så vill. Faboulous failures visar i stället upp fotografi som något punkigt, spretigt och brokigt. Jag frågar om han känner sig som en outsider här, en katt bland hermeliner?

– Outsider är fel ord. Jag gillar ju i och för sig inte all fotografi som visas här i Arles, men en del är mycket bra, ta utställningen med den otroligt skickliga gatufotografen Garry Winogrand till exempel, säger han.

I sin förläggarverksamhet arbetar Erik Kessels ofta med andra fotografers bilder, vilket ger honom större frihet än många andra kreatörer. Han kan tillåta sig att vara väldigt experimentell och blandar vilt amatörers bilder och professionella bilder.

– Fotovärlden är väldigt schizofren nuförtiden, jag fick ju Deutsche Börse Photography Foundation Prize för en bok full av amatörbilder, säger han.

Pressbilder: Arles

Både boken och utställningen har den effekten att man som besökare vill hem och börja experimentera med kameran och plötsligt känns misslyckanden inte alls farliga. Redan på bokens omslag står det uppmuntrande: ”Hur du förvandlar misstag till nya idéer och hur du misslyckas på ett framgångsrikt vis.”

Varför är det viktigt att våga misslyckas?
– Bara den som är renodlat narcissistiskt lagd har förmodligen inte någon gång i livet sett på sig själv som en misslyckad typ. Men vad menar vi egentligen med att något är ett misslyckande? Är misslyckande enbart ”frånvaro av succé”? Jag har spenderat åratal med att se på och försöka hjälpa reklambyråer att satsa allt på att nå perfektion. Ofta når man genom denna process väldigt tråkiga resultat: tråkiga reklambudskap, tråkig design, tråkiga människor. Att undvika misstag genom att inte ta några risker är vanligt, men då skapar man inte heller något som sticker ut, säger han.

Ett av Erik Kessels många projekt (han verkar nästan galet produktiv) handlar om en svart hund. Eller rättare sagt, bilderna i boken handlar om att hundens husse, som är en hängiven amatörfotograf, älskar sin hund men inte begriper varför hunden blir underexponerad i bild efter bild. Husse tar bilder på hunden i olika miljöer år ut och år in, men exponeringen misslyckas konstant. Hunden på bilden är en svart triangel eller ett svart oskarpt hålrum. Om och om igen. Boken blir därför ett slags hommage till det repetitiva misslyckandet. Om att inte ge sig. Det handlar om kärleken till hunden och en man som vill porträttera sin kära jycke. En enda gång lyckas han överexponera hunden. Det är den enda bilden där man kan se hundens ansikte, dess särdrag. Man kan misslyckas med en fotografisk process och därigenom hitta något nytt. Eller så kan man som fotograf leta rätt på misslyckandet och porträttera det.

Fotografen Heike Bollig har vänt kameran mot fabriker och robotar för att hitta det misslyckade. (Ja, robotar kan också revoltera eller klanta till det!) Kringlor som vägrar knyta sig, etiketter på burkar som vikt sig likt designerkjolar. Hennes spaningar resulterade i boken Errors in production. I Arles har hon vikt ihop bilder av smådjur för att skapa helt nya effekter.

Även automatiska webbkameror skapar förstås ofta misslyckade bilder. Kurt Caviezel samlar på just sådana. Han koncentrerar sig på de bilder då en insekt satt sig på linsen eller en fågel vilar sig ovanför kameran och skymmer sikten med sin vinge. Fingret framför kameran. Amatörens misslyckande som kan användas estetiskt.

Matt Stuart är en amerikansk fotograf med gatan som arbetsfält och som verkar ha turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hans bild av konstapeln vars ansikte är i skugga skapar en illusion av att föreställa något annat. Snarare än misslyckande är det det lyckliga ögonblicket han fångat med sin kamera.

I vår tid då sociala medier skapat ett klimat där vår självkänsla ofta bygger på att vi jagar ”likes” från främlingar på nätet är det viktigt att erinra sig: En miljon människor behöver inte alls ha rätt. En miljon människor kan verkligen ha totalt fel. Och även den traditionella kulturens grindvakter (bokförläggare, bildköpare, redaktörer, lärare och gallerister) kan ha fel. Glöm aldrig vad som hände först med manuskript som Harry Potter eller Pippi Långstrump eller en av fotovärldens bästa böcker, The Americans av Robert Frank, som ingen amerikansk förläggare ville ge ut.

– Att våga gå emot strömmen och skapa saker som inte den stora massan kastar sig över är viktigt. Att våga vara illa omtyckt, våga misslyckas, säger Kessels och tar sedan stolt upp en ny bok han vill marknadsföra här i Arles: Useful photography 13 Limited edition, en bok med så kallade ”penis selfies”, alltså bilder tagna av män som fotograferat och publicerat sina egna könsorgan tillsammans med en yttre referens: en fjärrkontroll, ett tangentbord eller ett antal mynt för att visa mottagaren exakt vilken storlek deras snoppar har. Vi skiljs och jag önskar Kessels lycka till med den nya boken. Vi får se om han lyckas eller misslyckas.

Jenny Morelli för Fotografisk Tidskrift nummer 3, 2016.