STYR HORMONERNA PENGARNA?
Är det testosteronet som ligger bakom finanskrisen? Finns det en särskild gen som påverkar vår benägenhet att ta finansiella risker? Det är frågor som ställs inom en växande gren av ekonomiforskningen. Publicerat i Tidningen Vi nr 3/2010

Viljan att utföra en syssla ökar om vi får betalt. Denna grundläggande ekonomiska lag lärde jag mig som barn då mina storasystrar erbjöd pengar för att jag skulle handtvätta deras lamullströjor. När jag väl förstått principen gav jag min kompis lillasyster ett par kronor för att hon skulle städa mitt rum. Det funkade det med. Min syn på ekonomi har inte förändrats nämnvärt sedan dess: det handlar om att köpa och sälja, debet och kredit, om ekonomiska lagar som är förutsägbara och logiska.
Men redan i början av 70-talet upptäckte sociologen Richard Titmuss något underligt: motivationen att utföra vissa saker kan minska om man får betalt. Som när man ger blod. När Magnus Johannesson, ekonomiprofessor på Handelshögskolan, undersökte blodgivarviljan i Göteborg, observerade han att kvinnors motivation sjönk när de fi ck betalt, precis som Richard Titmuss hade visat. Männen däremot fortsatte glatt att ge blod. Skumt. Varför?
– Kvinnor verkar vara mer känsliga för hur de uppfattas av andra. Att lämna blod frivilligt är statushöjande, man blir betraktad som en god människa. Den dimensionen försvinner om man får betalt. Kan andra misstänka att man gör det för pengar sjunker motivationen, säger han.

Någonting har hänt med ekonomiforskningen de senaste åren. Idén att människan är förnuftsstyrd och bara tänker på egen vinning, håller på att rasa samman. Är det så att den själviska homo oeconomus sjunger på sin sista vers? Allt fler ekonomer arbetar tvärvetenskapligt med allt från evolutionspsykologer och antropologer, till hjärnforskare och naturvetare. Beteendeekonomi handlar om mekanismer bakom mänskligt beteende. Neuroekonomi är beteendeekonomi plus hjärnforskning. Neuroekonomi söker svar på frågor som: vilka signalsubstanser är involverade när vi tar fi nansiella risker, vilka delar av hjärnan aktiveras när vi fattar beslut, i vilka gener sitter vår benägenhet att ta risker? Intresset för denna gren av ekonomi har ökat de senaste åren. Populariteten hos böcker som Freakonomics och Nudge kan både vara orsak till – och symptom – på detta. En av författarna till Nudge har även varit ekonomisk rådgivare till president Barack Obama. Efter finanskrisen i oktober 2008 blev en ännu bredare allmänhet nyfi ken på vilka ekonomiska mekanismer och psykologiska faktorer som egentligen styr. Hur kunde allt rasa?
– Min telefon började ringa direkt. Reportrar från hela USA ville veta om det var testosteronet som hade orsakat kollapsen på Wall Street, säger Anna Dreber Almenberg, doktor i nationalekonomi, som under den ödesdigra veckan arbetade vid Harvarduniversitetet i Boston, USA.
Var det testosteronets fel?
– Nej, inte direkt, men det är klart att det finns faktorer utanför de synliga ekonomiska regelverken som påverkar vårt individuella beteende och därför också marknaden, svarar hon. Anna Dreber Almenberg är knuten till SIFR, Institutet för fi – nansiell forskning, med bas i Stockholm men hon arbetar parallellt med fl era internationella projekt. Just nu undersöker hon om en viss gen påverkar vår benägenhet att ta fi nansiella risker och i ett annat projekt undersöker hon varför unga svenskor verkar vara mer tävlingsinriktade än israeliska fl ickor. När hon som ekonom nyligen recenserade en bok om evolutionsbiologi fick hon skäll av en professor i zoologisk ekologi. Den som skriver om ämnen andra mutat in får passa sig.
– Neuroekonomi är inte helt okontroversiellt men de som är mest kritiska är ofta nationalekonomer som inte tycker att de har något att lära av andra discipliner, vilket är en tråkig inställning. Eftersom forskare från olika håll intresserar sig för samma frågor kan vi dra stor nytta av varandras kompetens. Nationalekonomin har bra metoder för att mäta saker.
Och vad kan humanister lära dig?
– Antropologer och evolutionära psykologer har ofta en mer komplett bild av den mänskliga naturen. Och det kan vara bra att testa sina premisser på andra än universitetsstudenter, säger hon.

Amerikanen Paul Glimcher, som skrivit en bok om neuroekonomi, förutspår att gränserna mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap snart är ett minne blott. Och ser man vilka den österrikiske ekonomen Ernst Fehr samarbetar med, är det lätt att tro honom. Den nobelpristippade neuroekonomen har spelat så kallade diktatorspel med apor och jämfört resultaten med liknande försök på människor.

Diktatorspel, som används för att mäta människors rättvisekänsla, maktbalans, kulturella skillnader och vår attityd till det gemensammas bästa, har ekonomer använt sedan 80-talet. I ett annat spel, ett så kallat ultimatumspel, får två främlingar dela på 100 kronor. Den ena personen väljer hur pengarna ska fördelas. Den andra personen, som vet att de spelar om 100 kronor, kan antingen acceptera eller förkasta förslaget. Om han säger ja får båda försökspersonerna behålla pengarna. Säger han nej får ingen några pengar. De fl esta som spelar delar rätt lika. Fast det beror också på hur spelet utformas och vilken kommunikation som tillåts mellan spelarna. Om diktatorn snålar och ger den andra så lite som 20 kronor brukar person nummer två förkasta anbudet, trots att det betyder att ingen får pengar.

Men schimpanser gör inte så. En schimpans som spelar om russin i stället för pengar tar nästan alltid emot russin, hur lite den än får. Mat är mat, ett russin är alltid bättre än inget, resonerar den. Det fi nns andra tester som visar att en apa visst kan nobba gurkbitar (lågvaluta) om den ser en annan apa få druvor (högvaluta). Men ekonomerna säger samma sak: Tendensen att uppleva orättvisa är störst hos människor, även om beteendet fi nns hos vissa enstaka djur. Eftersom jag varken har en hjärnskanningsapparat eller släpps in på Karolinska institutet, där det pågår neuroekonomiska experiment vars resultat är hemliga fram till sommaren*, tänker jag testa ett ultimatumspel hemma med barnen för att se hur det står till med deras rättvisekänsla. Jag sitter på högvaluta: Godiset som kallas Stora surskallar.

I experimentet ingår en 15-årig fl icka, en tioårig pojke och en sexårig pojke. 20 surskallar ligger uppradade på en bricka. Jag tar sexåringen åt sidan och han får ta ställning till följande: Här är 20 surskallar. Du får välja att ge bort hur många du vill till din brorsa. Han vet inte hur många surskallar du har. Sexåringen tänker en stund. Sedan väljer han att ge bort en surskalle. Jag noterar i blocket. Okej, nästa fråga. Nu vet brorsan att du har 20 surskallar. Du bestämmer själv hur många du ska ge bort. Tycker han att du är för snål kan han säga nej. Och då äter jag själv upp alla surskallar.

Sexåringen tänker och tänker. Han suckar och funderar. Sedan väljer han att ge bort sex surskallar.

Jag gör en anteckning och tar sedan tioåringen i enrum. Ställer exakt samma frågor. Första gången ger han bort tre surskallar till lillebrorsan med argumentet:

– Inte fl er, jag vill inte slösa bort mina godisar. I det andra testet tänker han en stund, sedan höjer han till att ge bort sju stycken. 15-åringen ger bort fem surskalla.

– Ifall han inte vet hur många jag har spelar det ju ingen roll, säger hon. Därefter höjer hon till att ge bort nio. Det verkar som att 15-åringen är mest generös vilket be kräftas av andra experiment. Givmildheten ökar med åldern och särskilt de yngsta i en familj hyser motvilja att dela med sig. Senare vid middagsbordet frågar jag tioåringen: Hade du tagit emot sex surskallar av lillebrorsan? – Aldrig i livet, han hade ju 20 stycken, säger han. Men då hade du inte heller fått några. – Hellre det, svarar han. Människor verkar kunna osjälviskt belöna andra (ge bort pengar eller godis till en främling), men vi gillar även att bestra¥ a dem vi anser bryter mot vår rättvisekänsla. Och tack vare att man kan göra bilder av hjärnans inre, går det att visa att belöningscentrum lyser upp när vi märker att den snåle blir stra¥ ad. Att hämnden är ljuv har alltså en neurobiologisk grund. Ernst Fehr kallar fenomenet altruistiska bestraffningar.

– Fast jag kallar dem kostliga bestraffningar, säger Anna Dreber Almenberg. Begreppet altruism kan betyda så många olika saker, och en del bestra¥ ar nog snarare av illvilja än av godhet. Det viktiga här är att det kostar något för individen att bestraffa någon annan men att den gör det ändå. Allt fl er forskare från olika discipliner stämmer nu in i Fehrs slutsatser: Egenskapen är väsentlig för att människor, till skillnad från djur, faktiskt kan leva tillsammans med främlingar i stora samhällen. Vi gillar inte den som smiter under kaffeveckan och inte heller den som skattefuskar. Vi vill gärna att de åker dit på något sätt. Tillbaka till köksbordet. Vad tycker 15-åringen om det faktum att sexåringen hade blivit utan godis om han varit för snål?
– Nja, han är för liten för att det ska kännas bra. Men om det hade varit en vuxen gubbe som inte ville dela med sig hade jag känt skadeglädje, säger hon.

Känner man skadeglädje aktiveras belöningscentrum i hjärnan, har Ernst Fehr visat med hjärnskanning. Området lyser upp.Vore vi apor hade alltså inget lyst. Beteendeekonomen Simon Gächter utförde ett annat experiment i fl era länder, bland annat i Kina, Turkiet, USA och Oman för att undersöka om vi bestra¥ ar människor på liknande sätt i olika kulturer. I de fl esta länder stra¥ ades den som var snål. Men i Oman kunde den som gav för mycket bli stra¥ ad. Stra¥ – möjligheterna hade alltså inte samma konstruktiva funktion för gruppen som helhet. Det här är dock forskning som bör tas med en nypa salt.
– Ja, det är alltid kontroversiellt att peka på skillnader mellan kulturer. Särskilt som beteendet förefaller mer civiliserat och konstruktivt i USA jämfört med Oman. Gächters studier är en av de första, och man bör nog vänta på mer forskning innan man kan dra några defi nitiva slutsatser av den, säger Robert Östling, doktor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Robert Östling är även en av skribenterna på bloggen Ekonomistas. Han har bland annat beskrivit varför unga fattiga studenter som brinner för miljöfrågor och hatar innerstadstrafi k, plötsligt börjar köra stadsjeepar när de själva får råd. Det vill säga hur ökad inkomst förändrar vår moraluppfattning. Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral: först maten, sedan moralen, som Brecht sade. För de allra fl esta är det ingen nyhet att vi kan drivas av andra krafter än egenintresse och att vi ofta är snälla mot främlingar. Gå fram till en okänd person i en främmande stad och fråga om vägen. De allra fl esta ger sin tid och sin kunskap. De har en ”kostnad” på ekonomispråk. Lite knepigare kan det vara att få en främmande person att dela med sig av schampot i duschen efter träningen men oftast gillar människor att säga ja, det känns helt enkelt bra att vara juste. En ekonomisk term för detta välmående kallas ”warm glow”.

Ett sorgligt exempel på ”warm glow” är att hälften av de 4 000 ton mediciner som skänktes till tsunamidrabbade Acehprovinsen var obrukbara: De var inte godkända i Indonesien, märkta på ett för mottagarna obegripligt språk eller hade passerat/var nära utgångsdatum. Europa ville så gärna ge, men vad mottagarna skulle använda gåvorna till var inte så viktigt. Är den varma glöden ett skäl till att vi vill vara goda? I de gamla folksagorna blir de unga hjältarna som handlar gott mot en vildman, en gumma i skogen eller en ful råtta oftast belönade själva på slutet. Är vi snälla mot främlingar för att det lönar sig på sikt? Eller är det något vi lär oss?
– Jag tror vi är snälla för att vi är uppfostrade till att vara vänliga mot människor i vår omgivning, men jag tror också att vi har rustats evolutionärt med denna egenskap, säger Robert Östling.

– Jag tror också att vi har medfödda anlag för godhet. Och även för elakhet och avundsjuka förstås, säger Anna Dreber Almenberg. Vi är ju vana att tänka på evolutionen som en självisk process. Det kan då vara svårt att se hur mänskligt samarbete och altruism selekterats fram. När man samarbetar med andra betalar man en ”kostnad” för att andra ska få en ”nytta” och nyttan för gruppen är större än individens kostnad. På så sätt är samarbete kortsiktigt kostsamt för en enskild individ och samtidigt konstruktivt för den grupp hon lever i. Eftersom det finns så många exempel på osjälviskt beteende i dag måste det ha varit evolutionärt lönsamt för mänskligheten att uppträda osjälviskt, säger hon.

Att vara juste mot sin egen avkomma gills inte i den här artikeln, men när min 15-åring ber om pengar och jag öppnar plånboken och ger henne rikskuponger i stället för cash, är jag inte altruistisk utan en paternalistisk altruist. Jag betalar gärna för hennes hälsa och säkerhet om jag samtidigt får inskränka lite på hennes frihet och autonomi. Det här sättet att tänka går igen hos politiker som skapar lagar om att vi måste bära cykelhjälm och som får folk att sluta röka genom att höja skatt på tobak.

Enligt professor Magnus Johannesson på Handelshögskolan är det lättare att motivera människor att betala för andra människors hälsa jämfört med annan konsumtion. I ett experiment fi ck försökspersonerna välja om de ville ge bort pengar eller nikotinplåster till en fattig rökare som dessutom led av diabetes. Mer än 90 procent av donationerna gavs som nikotinplåster trots att diabetikern föredrog pengar. Nobelpriset i ekonomi 2009 gick inte till en ekonom utan till statsvetaren Ellinor Ostrom, som även hon intresserar sig för hur människor i grupp förhåller sig till varandra och hur vi bidrar till kollektiva nyttigheter.

– Jag är väldigt glad över att hon fi ck priset, säger Robert Östling. Hon är genuint tvärvetenskaplig och inte fastlåst vid vissa undersökningsmetoder. Hennes forskning om människors förmåga att spontant samarbeta om hushållningen av gemensamma resurser, är oerhört viktig.

Redan 1899 förkastade ekonomen Thorstein Veblen tanken på homo oeconumus och att människor skulle vara enbart själviska. Tiden verkar ha kommit i kapp honom. Den ekonomiska människan börjar allt mer likna en rätt vanlig homo sapiens. ?

* Det pågår ett neruroekonomiskt experiment på Karolinska institutet som är det första i sitt slag i Sverige. I projektet, som studerar vilka m ekanismer i hjärnan som styr reaktionen på att bli orättvist behandlad, samarbetar ekonomen Magnus Johannesson med hjärnforskaren Martin Ingvar. Av Martin Ingvar kommer ett tydligt och rappt mejlsvar när jag ber om förhandsinfo: ”Nix. Det ska gå i en tidskrift som inte tillåter peekaboo.”

Beteendeekonomi är en tvärvetenskaplig disciplin som undersöker faktorer bakom det mänskliga beteendet.

Neuroekonomi är beteendeekonomi plus hjärnforskning. Beteendeekonomer och neuroekonomer samarbetar med hjärnforskare, biologer, sociologer, psykologer och antropologer med flera för att få veta vilka faktorer i hjärnan som styr det mänskliga beteendet.

Homo oeconomus är idén att människan är rationell, självisk och alltid har sitt eget bästa framför ögonen.

Paternalistisk altruist=En person som gärna främjar andra människors hälsa och säkerhet men som samtidigt inskränker eller begränsar den andres den andras frihet och autonomi.

Altruism=Genuin omsorg om andra utan bakomliggande motiv. På ekonomispråk är altruism= kostsamma handling som ger andra individer fördelar. Altruism går att beskriva så här: Ui = ui(ci) + ?u j(c j)