Publicerad i Svenska Dagbladet 4 oktober 2016

Runt 2007 träffade jag Lisette Schulman, mamma till Alex Schulman. Jag skulle utveckla en webbplats och gillade hennes blogg The Schulmeister. Dessutom tänkte jag att vi skulle få en massa trafik från hennes – då i bloggvärlden kolossalt inflytelserika söner – Alex och Calle Schulman.

Vi åt lunch och vi klickade. Hon var skör men samtidigt skarp och humoristisk, verkade helt i kontakt med sina tankar, sitt känsloliv. Och stolt över sina söner, jag minns att hon nämnde sin son Alex. Hon hade druckit märkte jag. Jag tänkte på Dorothy Parker som också var briljant och drack för mycket. Samarbetet blev inte av men vi höll viss kontakt via sociala medier.

Nu har Alex Schulman skrivit boken “Glöm mig” om sin mamma som dog förra året. Berättelsen börjar med att Alex och hans bror hämtar mamma från sommarstugan i Värmland där hon hållit sig undan i flera dagar. Nu ska hon in på behandlingshem.

Lisette Schulman drack och drack i över trettio år och sönerna pantade vinflaskor i smyg och talade aldrig om det. När hon stängde in sig i sovrummet och drack låtsades de som ingenting. När arbetskamrater ringde sa de att hon hade maginfluensa.

När Alex slutligen konfronterar henne förskjuter hon honom och vi slungas tillbaka till hans barndom då mammas likgiltighet var det mest förödande han kunde tänka sig. För känsliga personer viker sig nämligen benen när ens mor inte låtsas om att man finns. Att få smisk av pappa när man haft en porrbild hemma är ändå ett tydligt straff. Mammas diffusa likgiltighet och tystnad är värre.

Det är skickligt beskrivet, han tar oss väldigt nära smärtan. Men Alex Schulman målar inte bara i svart. Han berättar även om när hans mamma FANNS. När hon var tryggheten, kroppen, glädjen och upproret. I en underbart filmisk scen bryter han och mamman sig lösa mot pappas rigida uppgjorda färdväg och de far med hennes bil genom skogen mot pappans vilja. Pappa är i bilen bakom. Det är rörande, sorgligt och roligt samtidigt, jag skrattar fast med tårar i ögonen:

“Pappa hann inte reagera. Jag vände mig om, såg hans förvridna ansikte, blandningen av vrede och förtvivlan när han körde vidare på den vanliga vägen till torpet. Utbrytningsförsöket hade lyckats, i alla fall tillfälligt. Vi var nu på äventyr, bara jag och mamma, på en liten grusväg som plöjde genom den värmländska skogen. Vi vevade ner fönsterrutorna och ett tvärdrag av sommar gick genom bilen. Varje gång mamma såg en backe framför sig sa hon åt mig att blunda, och så ökade hon farten så att jag skulle känna hur det kittlade i magen.“

Lisette Schulman var dotter till författaren Sven Stolpe, i boken återberättas några av hennes barndomsminnen. Hon skickades bort till olika internat. När hon som tonåring blev kär satte Sten Stolpe upp lappar på skolan där det stod att hon var en hora. (!) Så småningom gifte hon sig med den mycket äldre Allan Schulman som hon fick tre söner med. De bodde i ett hus i Farsta. Hon jobbade talskrivare åt näringslivet och hon drack.

Att lämna ut sin mor på det här sättet är givetvis problematiskt och förknippat med många lojalitetskonflikter, inte minst gentemot bröderna. Men precis som Knausgård skriver Schulman för att bryta ett mönster. Han är sin mors son, har ärvt sin hennes begåvning, slagfärdighet och känslighet. I ett stycke berättar han om när ett SAS-plan störtade i Milano och det var hon som hade skrivit talet som VD höll framför de anhöriga. Alex kunde höra det via en direktlänk.

“Det var det finaste talet jag hört någon hålla. Jag var så stolt över mamma. Hon kunde vara i känslan och över den – samtidigt.”

Och det kan han med. Han har ärvt “det”. Det mest sorgliga i den här berättelsen är att det enda som finns att läsa av denna briljanta kvinna är ett par bloggtexter. Vadå “Glöm mig”? Jag kan inte sluta tänka på vad hon hade kunnat åstadkomma ifall hon ägnat sitt liv åt att skriva böcker i stället för att dricka. Det är den stora tragedin.

Men en mamma med en son som skriver en sådan här bok kan känna sig mycket stolt även om hon inte lever för att läsa den. Visst kan man säga att berättelsen handlar om en mamma som dricker. Men jag läser den som en berättelse om en stor ouppklarad kärlek.