För Aftonbladet Publicerad: 2006-01-05

JENNY MORELLI om mörka världar som ger hopp
Grim Fandango och Psychonauts är dataspel som skulle kunna vara regisserade av Tim Burton med manus av Charlie Kaufman. Tim Shafer gör spel som till och med får mammor att vilja använda gamepad. 1998 kom det prisbelönta Grim Fandango och nu är Tim Shafer aktuell igen med det nya spelet Psychonauts.

Jag måste först erkänna en sak. Tim Shafer räddade mig från galenskap för några år sedan. Jag hade aldrig klarat av en skilsmässa om det inte varit för hans spel Grim Fandango. Misstänksamt och motvilligt närmade jag mig datorn i tron att dataspel enbart spelas av unga killar. Men spelet omslöt mig i flera månader och gav mig hopp om livet.

Efteråt skrev jag en dikt om hur Grim Fandango räddat mig från galenskap och läste dikten på en poesikväll. Ett år senare kom det fram en man till mig på stan och sa att Grim Fandango räddat även honom från galenskap under hans skilsmässa. När jag berättar om dikten i ett mail till Tim Shafer så svarar han:
– Det där var bra underligt. Jag gjorde Grim Fandango precis efter jag själv hade gått igenom en jobbig skilsmässa. Tänk om jag stoppade in några “såhär handskas du med skilsmässan-tankar” i spelet som jag inte vet om själv.
Fast det är svårt att säga hur. Spelet handlar mer om döden än om kärleken.
I Grim Fandango spelar man Manny Calavera, en misslyckad reseförsäljare i de dödas stad. Spelet är fullt av artdecomiljöer, filmnoir-referenser och smart dialog. Karaktärerna man träffar är utmejslade och personliga. Jag tycker fortfarande att jag känner dem väl: Manny, Glottis, Celso, Domino och Meche för att nämna några.
Genom att styra Manny genom kasinon, nattklubbar, städer och döda skogar, hamnkvarter och hav, träffa frihetskämpar, strejkande bin, poesiläsande nattklubbsägare och arga chefer hjälper man honom att hitta den försvunna kvinnan Mercedez och komma till himmelriket. Det är som att vandra runt i en film och (i alla fall illusoriskt) styra handlingen själv. Estetiken påminner om A nightmare before Christmas av Tim Burton.
Det är en smart, mörk, morbid och brådmogen barnslighet med både starka klara färger, mörker och benrangel. Och det bästa med spelet: det varar länge. I flera veckor!
Så när jag för några år sedan fick höra talas om att Tim Shafer lämnat Lucas Arts, startat egen firma – Double Fine Production – i en gammal träskoaffär i San Francisco och jobbade på ett nytt spel så var jag den första att börja räkna dagarna. Kan det verkligen bli bättre, var min första tanke.
Men dagar blev veckor blev månader blev år. Fem år för att vara exakt.
– De första två åren gick åt till att fixa faxen och köpa kopiepapper, säger Tim. Men det har också varit problem med distributörer. Spelet har nu distribuerats av Majesco.
Och om Grim Fandango handlade om döden, att hitta kvinnan och att komma ut ur limbo så handlar Psychonauts om konspirationsteorier, skogvaktare, trauman, mindervärdighetskomplex, manodepressivitet, mammor och pappor, galenskap och disco.
Nu går Psychonauts varmt hemma hos mig. Jag har till och med lärt mig att använda gamepad och jag spelar tillsammans med mina barn. Och alla har kul även om vi blir osams ibland när de andra lägger sig i.
Handlingen är denna: Du heter Razputin, Raz, och du är en liten krabat med övernaturliga krafter som rymt från en cirkus och en pappa som inte tycker om magiska krafter. Du kommer till Whispering Rock, ett sommarläger för barn som ska bli psychonauter. Här finns ett gäng andra barn – mer eller mindre snälla – och här finns lärare, skogvaktare och städare – sjöar och skogar och hus och grottor. Det är bara att utforska. Men för att bli en psychonaut måste du ta olika lektioner och lära dig allt ifrån att tända eld påsaker med tanken till att läsa andras tankar och att bli osynlig.
Sascha Nein är en av de första karaktärerna du möter. Hans lektion utspelar sig inuti hans eget välorganiserade medvetande. Inne hos Sascha får du till exempel lära dig att skjuta på grälla lampor som ploppar upp och som den “Fab-fiviga” Sascha Nein tycker är höjden av dålig smak. “Oh” so tacky! Can”t” look” directly at it!”
Just nu är jag inuti konstnären Edgars huvud i en spansk stadsmiljö som kallas “Black Velvetopia”. Estetiken härinne är hämtad från svarta sammetsaffischer med neonfärger som var heta i tonåringars rum på sjuttiotalet. Konstnären Edgar har ett brustet hjärta och är helt besatt av att måla tjurar. Mitt jobb är att lösa upp hans känslomässiga knutar såatt han kan gå vidare i livet. Jag slåss med tjuren alltså. Min dotter är på en annan bana inuti den manodepressiva skådespelaren Glorias huvud och slåss med den elaka teaterrecensenten Jasper. Och min son har precis klarat matchen nere på havets botten mot lungfisken Linda som såsmåningom blir Raz nya vän och fraktar honom över sjön inuti sin mage.
I spelet finns ocksåen bana med Raz egen barndom där han själv får bemästra sina egna monster. Här finns också den vänliga Ford Cruller som du kan kalla på med hjälp av en bit bacon och som verkar vilja dig väl. Men efter ett tag i spelet märker du att något är väldigt fel i lägret. En efter en försvinner de andra kidsen in i tv-rummet med helt tomma huvuden.
Det är någon som stjäl alla barns hjärnor. Det hänger på dig att hitta rätt på både dem och tjuven.
Om Grim Fandango inspirerades av filmen “A nightmare before Christmas” så är Psychonauts mer åt “Kalle och chokladfabriken”-hållet med en handling som ser ut att vara påhittad av Charlie Kaufman. Och bara för oss svenskar berättar Tim att en av hans designers har hängt upp en bild av sin flickvän inuti ett berg nere i Lungfishopolis. Det är bara att försöka hitta den. Jag måste bara bli bättre på att skjuta ned flygplan först. Eller som Raz säger: “Shooting things can be fun and useful”.
Av Jenny Morelli