Publicerad i Tidningen ViLÄSER (1/ 2007)
Jag har läst Idioten av Fjodor Dostojevskij och varit kär både i furst Mysjkin och i Nastasia Filipovna. Jag vet att han är lite kutryggig och har ett vekt drag kring munnen. Jag vet att hon är mörk, vacker och argsint. Men jag kan inte se deras fysiska gestalter. Försöker jag förtydliga deras anletsdrag dunstar de bort som ånga, ändå är de märkligt närvarande. Jag ser dem inifrån på samma sätt som jag ser mina barn. De vilar i min känsla för dem.

Men var kommer bilderna ifrån, hur skapas de? En ledande auktoritet på området hjärnforskning låter föraktfull på rösten när jag ringer och frågar: ”Vill du veta hur medvetandet fungerar? Svaret lämpar sig inte för artiklar i tidningen”. Andra forskare är mer välvilliga. Men ju mer jag nystar desto svårare blir frågan. För det vi kallar bilder är inte bilder. Och det vi kallar ser är inte ser.

Vissa människor får inga associationer alls när de läser, andra beskriver hur bilder rusar genom huvudet. Och så finns det text och text. Alltför detaljerade beskrivningar av rum och personer i böcker fungerar avskräckande på de flesta hjärnor och gör oss mätta, trötta, uttråkade eller rent utav illamående. Egentligen är det samma sak med människor man möter som håller vattentäta monologer. Det vi gillar mest hos andra är det vi kan fylla i själva.

Om du sätter en försöksperson framför en vit skärm och berättar handlingen i en film för honom eller henne så rör sig ögonen på samma sätt som om de skulle se själva filmen, berättar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap när jag ringer och pratar med honom.

Och med hjälp av hjärnavbildning (fMRI= functional Magnetic Resonance Imaging) har man kunnat påvisa att olika delar av hjärnan aktiveras beroende på vad vi läser om. Föreställer man sig en rörelse eller handling aktiveras motorområdena i hjärnan. Är det ett föremål som beskrivs aktiveras delar i nackloben. Och läser man om en lukt aktiveras hjärnans luktområden.

I början av nittiotalet kopplade en forskargrupp en PET-kamera till en fransk mans hjärna med. (PET= positron emission tomografi) Först fick mannen lyssna på en berättelse på tamil, ett språk som han inte kunde. Endast en liten del av hjärnan, hörselbarken blev aktivt. Därefter fick han lyssna på en lång lista med franska ord. Då aktiverades en större del av frontalloben. Slutligen fick han lyssna på en berättelse, även den på franska. Då aktiverades en mycket stor del av hjärnan.

Det är inte bara människan som kan fantisera, drömma och skapa bilder. Alla däggdjur kan göra det. Till och med fåglar drömmer. Övriga ryggradsdjur verkar inte ha den förmågan.
– Hjärnaktiviteten hos en krokodil som ligger och vilar i en buske är lika med noll, påminner mest om en medvetslös människas, säger zoologiprofessor Sverre Sjölander.
Att hjärnan är så aktiv i sitt bildskapande är inget som Sverre Sjölander tycker är märkvärdigt, det har man länge vetat.
– Vi behöver inte ens text eller synintryck, det räcker faktiskt med lite LSD för att hjärnan ska börja producera bilder. Det mystiska är snarare att hjärnan skapar ”rätt” bilder. Det beror på att evolutionen gynnat de faktorer som ger oss de mest korrekta bilderna av verkligheten. För den som ser ett lejon där det faktiskt står ett lejon och inte ett lamm har större chanser att överleva än den som ser ett lamm, säger han.

Det finns också många saker vi tror finns i verkligheten men som egentligen är våra hjärnors egna påhitt. Konturer på föremål är ett exempel, de lägger vi själva till. Färger existerar inte heller. De är bara sinnesförnimmelse som uppstår i hjärnan efter det att ögat träffats av ljus; elektromagnetisk strålning.

Den brittiska neuropsykologen Richard Gregory hävdar att 90 procent av alla tolkningar vi gör av intryck utifrån bygger på vårt minne och bara tio procent på den lilla information vi faktiskt får utifrån genom våra sinnen. Det innebär att det vi ser omkring oss nu och uppfattar när vi läser, framför allt beror på vad vi minns. Det sitter ingen liten gubbe med projektor inuti hjärnan och spelar upp nya synintryck för oss. Vi är varken åskådare till världen eller litteraturen – snarare är vi själva regissörer och det vi kallar bild är en metafor för alla de erfarenheter och stämningar själva läsningen försätter oss i.

I boken Konsten att läsa och skriva skriver Olof Lagercrantz att en god bok ger oss förnimmelser av att det är vår egen erfarenhet vi läser om, att vi själva är medskapande i berättelsen. Han berättar också om Leo Tolstojs fru som sa till sin man när hon läst Krig och fred att hon inte visste om det var romanen som var bra eller hon själv som var klok.

Att vi överhuvudtaget kan läsa (koda av bokstäver) beror på att våra hjärnor är programmerade för att kunna skilja exempelvis en grön böna från en farlig orm. Det är denna hjärnkapacitet vi använder när vi läser, berättar Maryanne Wolf i boken Proust and the Squid som handlar om läsandets biologi.

Den världsberömda franska neurobiologen Jean Pierre Changeux Changeux använder flitigt ord som ”rum, arkitektur och kartor när han i boken What makes us think? försöker förklara hur vårt medvetande fungerar. Peter Gärdenfors talar också om att vi ofta förlägger våra minnen och alltså upplevelsen av böcker i olika rum – landskap, hus, kök och tamburer- som vi skapar i våra egna huvuden. Men varför är det så? Vad är det med rummet?

– Rummet är grunden för hela vår tillvaro- vi måste uppfatta det för att kunna överleva. Även när vi tänker på abstrakta fenomen använder vi ett rumsligt tänkande. Vi säger att vi ”går in i” ett nytt förhållande och att man ”får en högre” position i företaget. Sådana uttryck är egentligen en form av metaforer som tolkar det abstrakta i en rumslig form, säger Peter Gärdenfors.

Han brukar göra ett experiment med sina studenter och ber dem tänka på ordet HÄST. Sen får alla beskriva åt vilket håll hästen har huvudet. De flesta beskriver då en häst från sidan, med huvudet åt vänster, ett mindre antal ser en häst med huvudet åt höger.
– En gång var det en kvinna som såg hästen bakifrån, hon berättade att hon hade haft en tavla i sitt sovrum där hästen var målad så. Särskilt minnen från barndomen verkar styra de bilder vi skapar, säger Gärdenfors som förklarar ”huvudet åt vänster”- dominansen med att vi är kulturellt kodade för vänster. Det finns två alternativa tänkbara förklaringar till detta: det faktum att vi skriver från vänster till höger eller så beror det på att de flesta är högerhänta och ritar från vänster till höger.

Besvikelsen vi kan känna när vi ser en filmatisering av en bok vi läst säger något om vår egen rika föreställningsförmåga. Jag minns hur snopen jag kände mig efter att ha sett Sagan om Ringen-filmen som kom 1978. Fula hobbitar och en tafflig Sauron i ett beiget papplandskap. Bilderna stod sig slätt mot mina inre skapelser. Men om vi först ser filmen och sedan läser boken som filmen bygger på blir vi oförmögna att göra egna bilder, filmens bilder lägger sig i vägen.

Men varför är våra hjärnor förprogrammerade att vilja ta emot, lyssna på och uppskatta berättelser? Svaret verkar vara att människan är ett meningsskapande djur och att vi föds in i oerhört komplexa sociala system. Ett sätt att lära oss dessa system och koder är att lyssna till eller läsa berättelser, tror forskarna. På litteraturens olika träningsbanor får vi uppleva alternativa verkligheter, tillåta oss själva att känna förbjudna känslor och öppna dörrar till synsätt vi annars inte skulle ha fått. Vi kan färdas genom natt och dag, tid och rum och mellan kön och åldrar.

Forskaren och författaren Maryanne Wolf beskriver hur ett litet barn som lär sig läsa använder en stor del av sin hjärnan för att kunna uppfatta och tolka texten. Men ju bättre barnet blir på att koda texten desto mindre del av hjärnan behöver användas. Det betyder att en människa som läser flytande kan använda mer av sina egna tankar och känslor i själva läsakten. Själva hemligheten med läsandet är alltså att våra hjärnor lämnas i fred att pyssla med sitt, och så blir vi också klokare, enligt henne.

Genom att leva oss in i andra tränar vi vår empatiska förmåga. Detta börjar redan i fyra-femårsåldern. Är det därför min egen femåring plötsligt bryter ihop framför Chaplins pojke i en scen där pojken slits från sin pappa för att sättas på barnhem. Inte heller folksagor med ensamma barn i skogar är populära längre. Identifikationen blir för stark, bilderna för otäcka.

Att läsa och skriva har människan sysslat med i ett par tusen år, vilket är en kort period i mänsklighetens historia. Men behovet att berätta en historia och förmågan att leva sig in i den har troligen funnits så länge vi kunnat kommunicera med varandra.

I Lasse Bergs bok Gryning i Kalahari berättar han om ett bushfolk i Afrika. På kvällarna sitter de vid eldarna och berättar högt för varandra. Alla berättelser kommenteras och kritiseras. ”Man skrattar uppskattande åt fiffiga metaforer och lyckade skämt. Någon är speciellt bra på dialoger, en annan på att memorera långa kedjor av personer och händelser, andra kan imponera genom att härma olika ljud bra, ytterligare någon kan dramatisera. Alla deltar i berättelsen. Så skapas ett kollektiv minne.”

Marcel Proust skrev en gång att läsning är ett ”fruktbart mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta”. Men berättandet – det verkar vara vi.

Fakta:
Hjärnan innehåller cirka 100 miljarder hjärnceller. Det går en halv miljard kopplingar på varje kubikmillimeter. Varje hjärncell har ca 10 000 möjliga kontakter med andra celler. Lägg där till att ingen hjärna är exakt lik en annan.

Lästips:
”Hur Homo blev sapiens: om tänkandets evolution”, av Peter Gärdenfors
”Proust and the Squid”, Maryanne Wolf
”Ett oskrivet blad: och andra myter om människans natur” av Steven Pinker
”Om konsten att läsa och skriva” av Olof Lagerkrantz
“What makes us think”, Jean Pierre Changeux & Paul Ricoeur